Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gaste min af öfverlägsenhet. Hennes hållning och röst
hade ett visst värdigt allvar, som hvarken var uttryck
för sjelftillit eller ståndshögfärd, det var endast en
enkel, medfödd nobless.
Hon var samvetsgrann och pålitlig i allt hvad
hon företog sig, men hon hörde icke till klassens
bästa hufvuden; hon måste arbeta rätt flitigt föt att
hålla sig uppe bland de bästa.
Hennes favoritämnen voro svensk historia och
svensk litteratur, och det enda, som kunde göra henne
ond, var när någon talade ondt om Sverige eller om
Sveriges hjeltar och stora kungar. Då blixtrade hennes
ögon, och hennes djupa stämma blef hotande.
Annars var hon mildheten sjelf och blef ofta
gema af de andra kamraterna kallad till skiljedomare,
när det var ofred på färde, — de visste, att hon alltid
var rättvis. Hon beskyddade ingen särskildt och visade
icke ovilja mot någon. Hon behandlade alla med en
viss human vänlighet, som dock aldrig gaf anledning
till en intimare vänskap, och den enda, hon ibland
bjöd hem till sig, var Hedvig Engelhardt, som mottog
inbjudningen med, en känsla, som liknade andakt.
Hon kunde icke nog utgjuta sig öfver hvilket hem
det var, hvilken anda af godhet och uppmärksamhet,
som herskade mellan familjens alla medlemmar, ända
från den gamla grefvinnan ned till tjenarne, och
Hedvig förklarade, att det icke fans någonting, som
i bildning, verklig hjertebildning kunde gå upp
emot ett gammalt svenskt adelshem. Visserligen
hade Hedvig icke just sett mvcket i verlden, men
hon försäkrade, att hon kände på sig, att detta -var
idealet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
