Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en ny tidning, men ju likgiltigare han visade sig,
dess ifrigare blef Sofi.
Då hon nu böljade gråta igen, lade han ifrån sig
tidningen, tog henne om lifvet och sade:
»Men, min lilla flicka! Du gråter ju, som om både
jag och alla barnen skulle vara döda.»
Sofi snyftade. »Nej, men du kan väl förstå, att
när man har haft en väninna och vet, att hon har
varit lycklig — liksom man sjelf, och har haft en
man, som har älskat henne, och när hon så dör, —
så ung — och så söt — ack, Otto, — kan du inte
förstå, att man tycker, att det måtte vara en förskräcklig
sorg för hennes gamla föräldrar och hennes stackars
man, hå, — håh —!» Sofi grät högt.
»Det gör mig innerligt ondt om hen* — var det
Johanson han hette?» sade hennes man och tryckte
sin hustrus lilla hufvud mot sin skuldra, »men man
kan ju inte gå och söija öfver alla dödsfall, som
förefalla, då skulle man snart vara deran sjelf och —»
»Ja, du, du har inte känt Berta, men jag, som
kände henne!» — —
Hon afbröts af en mängd små trampande steg i
trappan.
»Mamma, mamma!» ropade de äldsta flickorna.
Sofi torkade sina ögon och steg upp.
»Hvad är det?» frågade hon hastigt och gick emot
dem. »Har det händt något?»
Lilla Sofi stod något längre ned i trappan utan
att komma upp.
»Hvad har hon gjort?» frågade Sofi och såg ned
på den lilla flickan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
