Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pigmenten - Vita pigment
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ke kemisten Klaproth år 1795. Någon praktisk
användning som färg kunde detta ämne då icke få på
grund av svårigheten att uppfinna rationella
reningsmetoder och lämpliga framställningssätt. Först 1916
lyckades man av råämnena framställa ett lämpligt
färgstoff.
Huvudbeståndsdelen i titanvitt är titandioxid.
Sammansättningen av färgstoffet är rätt olika.
Tillkommande ingredienser äro bariumsulfat, tungspat
och zinkvitt. Enbart titanvitt torkar med svårighet
och lär (enligt Doerner) gulna oerhört. I blandning
med zinkvitt upphäves gulningen, och torkförmågan
blir någorlunda. Stoffet kräver dock under alla
omständigheter sickativ.
Titanvitt äger stark täckkraft, större än någon av
de övriga vita färgerna. I de nyaste fabrikaten har
färgen som oljefärg en behaglig smidighet, torkar
någorlunda normalt, har stark lyskraft med en klang,
varken kall eller varm. Titandioxiden är mycket
beständig och är till sin karaktär mycket neutral.
Någon kemisk förening med oljan sker knappast.
Därest oljan av atmosfäriska förhållanden förstörts,
kommer färgstoffet att ligga oskyddat i målningen.
Risken för detta i en oljemålning, som får hänga i
vanliga bostadsrum, är väl så gott som ingen. Titanvitt
är emellertid ett så nytt färgstoff, att vår erfarenhet
om dess egenskaper i det färdiga konstverket säkert
måste kräva avsevärt längre tid, innan vi med
absolut säkerhet kunna döma om dess ändamålsenlighet.
100
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
