Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I BÖRJAN AF ADERTONHUNDRATALET.
119:
och möttes at’otaliga motgångar. En man drunknade, och
genom hunger, köld och umbäranden råkade de öfriga i ett tillstånd,
som knappt låter beskrifva sig.. För att, som de trodde, lättare
kunna hinna fram till Columbias mynning, delade de sig då i
tre hopar, den ena under befäl af Crooks, den andra
kommenderad af McKenzie, och den tredje af Hunt. Yid ett tillfälle —
det var den 20 december 1811 — slogo Crooks’ och Hunts
afdelningar läger vid hvar sin sida om Snake-flodens smala, men
oroliga vattenfåra. Hunts parti hade slagtat en häst och var
sysselsatt med att tillaga och äta dess kött, medan det halft
ihjel-svultna sällskapet på andra sidan floden satt och afundades sina
lyckligare kamrater, utan att ega något medel att komma öfver
floden till dem. Ingen enda i Hunts läger gjorde något försök
att sända dem något att äta. Crooks, som för tillfället befann
sig på samma sida som Hunt, ropade åt sitt parti att genast
tända upp eld, medan han gjorde en kanot af skinn. Fåfängt
anropade ban Hunts män om hjelp. Deras sinnen hade genom
de rysliga lidanden, de genomgått, blifvit intagna af en sorts
vidskeplig fruktan, så att de ej längre förmådde betrakta de
utmärglade skepnaderna på andra sidan floden såsom menniskor
och kamrater, utan snarare i dem sågo en samling hemska
spöken, af hvilka man kunde frukta det värsta. Omsider blef
kanoten färdig, men Crooks förmådde ej peddla sig öfver den
forsande floden. Han vädjade återigen till Hunts män, och
efter en stund lät en kentuckier vid namn Ben Jones förmå sig
att våga försöket. Han lyckades också föra kanoten med ett
förråd af kött öfver till Hunts sällskap och att återvända till
sina kamrater.
Den 22 december förenade de båda partierna sig med
hvarandra. De räknade inalles 36 själar, och dagen derpå öfvergåfvo
de floden och styrde kurs rakt genom ett öde land. Tre af dem
beslöto att hellre qvarstanna hos de vilda indianstammarne än
trotsa de mödor och försakelser, som voro i beredskap. Den 28
december ankommo de till Grande Ronde-flodeiis källor, och
nyårsafton slogo de läger i dalen med samma namn. Allt sedan
de lemnade St. Louis, hade en indianqvinna, hustru till
sällskapets tolk och vägvisare Pierre Dorion, varit dem följaktig,
medförande två barn, och vid ankomsten till Grande lionde-dalen
blef hon åter moder. Följande dag fortsatte hon färden på
hästrygg, alldeles som om ingenting händt. Men hennes nyfödde
lefde endast 6 dagar. Den 8 januari 1812 nådde man fram till
en indianby vid Umatilla-floden, och efter att ha färdats längs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
