Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af, ryckas upp kunde den ej. — Så stark och
rotfast ville jag att vår älskog vore, Erik
Lange, så orubbligt ville jag, att den växte
sig fast i våra hjärtan, — ja, i mitt har den
förvisso redan fästat sig, och i min släkt, de
Brahers och de Billars, byter man ej tycke,
men det spöijes om dig, min Titan, att du
liksom solen har många strålar.»
»Titan söker Urania den celesta», sade Erik
högtidligt, »och nu farväl! Före dagningen
måste jag vara långt härifrån. Du, min
tro-lofvade, glöm mig ej!»
Ännu en kyss, en lång omfamning, och han
var borta.
Sophie stod orörlig kvar och blickade ut
öfver sjön; allt som dimman skingrades, såg
hon haf och himmel samla sig till det
mäktiga färgspel som kallas hägring, och som
hennes store broder njöt af att betrakta.
Det var ett slott, som höjde sig ur vågen,
dess gyllne tinnar glänste, och portarna stodo
vidöppna.
Sakta knäppte Sophia ihop de fina
händerna och hviskade:
»Lyckoslottet — mitt och hans! —När skall
jag i verkligheten träda därin? När återser jag
honom, som skänktmitt lif dess sena sommar?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
