Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej skulle akta för rof att göra sin rätt gällande
till de 25,000 daler, för hvilka Erik häftade
i skuld.
Det var en februaridag år 1594. Solen
sken så vårlikt på de bruna, ännu slumrande
träden i parken, och nattfrosten töades upp
och förvandlades till klara små pärlor, som
ströddes öfver sand och gräs.
Sophie Brahe hade tidigt på morgonen skyn-,
dat ut till sitt Colchis. Hon hade under
natten legat vaken, febersjuk af längtan och oro,
och ej blef det bättre, när hon kom ut och
kände vårens första aningsfulla annalkande.
Naturen tog emot henne med ljusa löften.
Vinden hviskade dem i hennes öra; hon
förnam dem in i sitt hjärta, och hennes ögon
fylldes af heta tårar, när hon tänkte på sin
egen tomhet, då snart allt omkring henne
skulle få knoppningens, lifsvardandets stora
rikedom.
Med händerna knäppta bakom nacken stod
hon på tröskeln till lusthuset och stirrade ut
mot vägens släta, rakt skurna linje öfver
slätten. Det föreföll henne som den vägen endast
gick ur landet, från hemmets dörr, och som
den sedan förlorade sig i det oändliga. På
den vägen hade Erik Lange en gång ridit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
