Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den Gierning han kunde ey lide,
Thi reiste den Konning ald Danmarks Magt.
Begyndte mot hannem at stride.
Han Lillöe bestoldet og Söllisborg,
Min Fader sig mandelig holdte
I Aar og Dag; men dog hannem til Sorg
Gik Gulland og det ham af Volde.
Kong Carl, hans Svoger, som var hans Tillid,
Hånd maatte og Sverrige romme.
Ram derfore Maade. naar Lykken er bliid,
Striid ikke mod stærkeste Strömme.
Men det lyckades icke alltid fru Sophie att
skingra de bedröfvade tankarna, hvilka
dvaldes i minnen om den älskade brodern. Hon
ångrade bitterliga, att hon icke rest till
jungfru Lisbeths bröllop. Måhända, tänkte hon
som man så ofta tänker, när det är för sent,
hade då mycket varit annorlunda. Hon såg
för sig hans ädelt formade ansikte och ögonens
lysande glans, och hon mindes alla de goda
stunderna på Uranienborg . . . aldrig skulle de
återkomma.
Liksom för att ännu en gång få tala vid
honom tog hon fram hans bref och läste dem
omsorgsfullt. Hon log road åt slikt uttryck
som »men folk måste tala, ty fä har icke lärt
det >; skärpan i de orden hade basat mången
af hans vedersakares rygg, tänkte hon med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
