Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordan och Döda havet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. L. S a x o n : Det nya Palestina
»Det måtte vara onda andar, som driva sitt spel», tänkte Oforos
och vadade tåligt tillbaka igen. Han lade sig för tredje gången
att sova, men om en stund hörde han ånyo samma barnaröst ännu
mera bönfallande: »Kära, snälla, goda Oforos bär mig över».
Oforos lyssnade, det var inte möjligt att misstaga sig. För tredje
gången sprang han ut i den brusande älven och vadade över, och
då såg han på motsatta stranden ett litet litet barn med ljusa
lockar. I ena handen höll barnet jordklotet och i den andra
segerns fana. Utan att säga ett ord grep han den lille med två
finger, satte honom på skuldran och sprang ut i älven. Men allt
eftersom han vadade längre och längre ut, blev barnet tyngre och
tyngre och till sist vilade det på hans skuldror som ett helt fjäll.
Oforos vacklade fram så gott han kunde, sättande sin breda kropp
mot strömmen, medan svetten lackade av hans panna. Men
barnet blev tyngre och tyngre, knäna skälvde på den starke kämpen,
han sjönk djupare och djupare, tills vattnet nådde honom till
hakan. Då gjorde han en sista kraftansträngning — och nådde
vacklande stranden. »Käre herre», sade Oforos, »var snäll och
kom inte denna väg vidare, ty jag vet inte om jag kommer ifrån
det med livet nästa gång!»
Men det heliga barnet döpte Oforos vid stranden och sade:
»Frukta icke, Oforos, om ock dina knän vackla och din kropp
skälver, ty vet att du har burit världens frälsare. Och från denna
stund skall ditt namn icke vara Oforos (bäraren) utan
Kristo-foros (kristusbäraren), ty du har burit Kristus; och som ett
tecken till att jag talar sanning, så stick din stav i sanden och i
morgon skall den bära barr och röda blommor». Därmed
försvann barnet i en ljussky.
Men Kristoforos böjde knä och sade: »Tag mig nu till dig,
Herre Gud, ty mina ögon hava skådat den starkaste, som jag
tjänat». Och han planterade den torra furugrenen i sanden, och se
— morgonen därpå hade den barr och röda blommor. Tre dagar
senare buro änglarna Kristoforos’ själ till paradiset.
Om vi än icke, mina vänner, äro kämpar, stora och starka som
Oforos, så tänker jag dock att flera än en av oss känner igen
sig själv i denne kämpe. Denna lust att härska, att se andra
under sig, att själv vara den starkaste — den är så
allmänt mänsklig. Den är en del av vår medfödda
människovärdighet, något som också kommer fram i bibelns skildring av
paradiset, där det heter att Adam, människan, insattes såsom
världens härskare. Därav den outtröttliga energi, varmed
vetenskapsmannen tvingar under sig naturens dolda krafter, så att de bliva
människans lydiga tjänare; därav den oavlåtliga kamp, som den
222
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
