Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klubbarna och spelraseriet. 59
i sjelfva verket icke ett spår till förmögenhet, han hade måst sälja
allt hvad han egde för att skrapa ihop de 20,000 francs, hvarmed
han började banken. Så länge han hade hållit sig till de små
spelen, hade han kunnat släpa sig fram, men nu skulle det göras
allvar af dotterns giftermål och för att kunna skaffa hemgiften
måste han göra ett dristigt försök. Det misslyckades, han var
ruinerad, och han tog sig så nära, att han dagen derefter måste
skickas på dårhuset.
Det är den typiska lefnadshistorien och det typiska slutet för
den andra kategorien af baccaratkultens trofasta. Men ej ens
klubbdramerna af denna art skrämma, de göra endast reklam. Ju flera
boulevardbladen har att berätta, desto tätare blir kretsen omkring
det gröna bordet.
Den tredje gruppen spelare är proselyterna, som måste värfvas,
innan de komma. Det är dock sörjdt för, att äfven tillgången på
dem står i förhållande till den plats baccaratkulten intar i samhället.
Klubben har både en yttre och en inre mission. Den underhåller
sina ruinerade, den låter dem äta gratis vid sin furstliga table-d’hôte,
den går till och med ej sällan så långt, att den då och då
försträcker dem en louisdor, så att de en stund åter kunna få sina
nerver irriterade af spelets feber. Men den gör det endast på det
vilkoret, att de värfva nya klienter. Missionärerna af den yttre
missionen drifva Paris rundt och invitera middagsgäster. Klubben
betalar. Efter bordet gör man en rond i spelsalen. Medlemmarne
af den inre missionen få offret utpekadt för sig, de låta presentera
sig och bedja honom vara så älskvärd och spela litet för deras
räkning, man har alltid tur, säga de, när man spelar första gången.
Den olycklige spelar för dem och derefter för sig sjelf; han blir
upphetsad, och när han tappar, fins der tillmötesgående personer,
som låna honom penningar på hedersord. Hans lidelse stiger och
stiger, på en natt har baccaratguden äfven honom hel ocK hållen.
Det fins en liten historia, som ypperligt karakteriserar dessa
klubbseder. En ung man från landsorten, son till en rik industri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
