Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En parisisk folkfest-dag. 313
november. Men då är också öfver hela Paris helgdagskostymen
framme, verkstad eller butik stängd och hvar man på benen.
Nyårsdagen har, jemte folkvimlet omkring boulevardernas
marknadsstånd, i det ändlösa visitspringet och bonbonutbytandet
det mondaina elementet så starkt representeradt, att det till en
viss grad utplånar festens folkliga karaktär. Nationalfesten är
uteslutande populär, men den har mer och mer blifvit uppblandad
med manifestationer af utprägladt politisk färg, den inkräktas
småningom alltför mycket af ett enda parti, för att kunna vara
en* hel befolknings fest. Det är dessutom icke alla eller icke
alltid de absolut mest tilltalande sidorna af pariserbefolkningens,
karaktär, som komma fram med dess larmande glädjetummeL
Mest sig sjelf, obetingadt egendomligast och älskvärdast visar
den sig på Toussaintdagen, »de dödas dag», då dagsverket öfver
hela staden lägges å sido och alla vandra till kyrkogården för att.
i minnet sammanträffa med slägtingar och vänner, som hvila der.
Någon egentlig religiös fest är det icke. Teatrarna ge
matinéer, som äro öfverfylda, kyrkorna deremot stå tomma.
Framemot aftonen uppstår en förfärlig trängsel i allt hvad staden
inrymmer af vinkrogar, restaurationer och förlustelseställen af alla
slag. Tårarna ha öppnat hjertat och gifvit det ett behof af
förtroliga meddelanden, och minnets vemod förflyktigas efterhand i
trefligt samqväm med de kära man har qvar. Men hur muntert
dagen än ofta kan sluta, har den dock för alla börjat med allvar
och med vallfärdande till grafvarna. Lika liten fruktan parisaren
vanligen visar för döden, lika mycken respekt visar han ständigt
de döda. När han möter ett liktåg på gatan, stannar han och
blottar vördnadsfullt hufvudet för kistan. Det är ett vedertaget
bruk, som ingen öfverträder och som ingen kunde öfverträda utan
att väcka förargelse. Hans kyrkogård är stel och stiliserad, men
den är underhållen som ingenstädes i verlden. Och på den dagr
som är helgad åt de dödas minne, försummar från de högsta till
de lägsta aldrig en parisare det obligatoriska besöket der. Med
denna gamla vackra pietetsvana har den moderna tidens ande ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
