Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den literära nevrosen. 357
nimmelse af all höstskymningens Ömma mjukhet? Man säger en brun
cigarr. Hvilken absurditet 1 Som om icke cigarren vore sjelfva
blondhetens inkarnation. Campanula är rosenröd, fin, oskyldigt
rosenröd; triumf purpurglödande blodröd; ynglingaålder blekblå;
elände djupt mörkblå. Och det är icke allt: orden sjunga, hviska,
surra, brumma, rasa, plaska, kuttra, spraka och blåsa i basuner; de
ha ömsom bäckens mjuka glidande öfver mossan, hafvets klara tenor,
stormens djupa bas, vargens hemska tjut i skogen.»
Hufvudsaken är således att vara herre i idéassociationernas rike
och kunna transponera dem. En färg eller en doft kan inspirera
till samma drömmar som ett ljud och omvändt är ljudet i stånd
till att framkalla samma sensationer som färgen eller doften. Då
nu poesien enligt decadenternas uppfattning uteslutande har till
uppgift att gifva idéväckelse och frammana drömmar, tar den,
allteftersom den finner det ändamålsenligt, sin tillflykt till den analoga
parfymen eller den i samma sinnesstämning försättande kulören för
att ersätta ordet, som ej förefaller skalden tillräckligt exakt för det
själstillstånd han vill uttrycka. Han framkallar föreställningen om
ett blondt barnhufvud genom att låta en fin havannacigarrs lätta
rökskyar uppstiga i luften, han inskjuter hos läsarne bilden af de
dunkla aftonskuggorna, som sänka sig öfver landskapet, genom att
visa dem ängen full med ranunkler, han målar ynglingens växt
genom en skala af blåa färgtoner. Eller när det för omväxlings
skull passar honom bättre att gå den motsatta vägen, slår han helt
enkelt an ett ordackord med gyllne klang för att visa morgonsolens
uppgång, ett namn med violett ton öfver sig är nog för honom
till att fylla hela sin dikt med violdoft. När han sjunger:
»Grön ! Grön ! O, hur grön
var ej min själ den dagen,»
kan detta möjligen låta litet märkvärdigt för den läsare, som ej är
tillbörligt invigd i den moderna poetiska analogiens mysterier, men
hos hvarje äkta décadent är han säker på att framkalla alla de för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
