Mer än två år hade förflutit. Det var vår. Icke så att träden stodo gröna, men så att skott och hjärtblad togo växt, och så att alla knoppar svällde.
Selma satt ensam vid sin mans skrivbord och summerade upp en sida i en räkenskapsbok. Hon hade en redig stil, ett gott räknehuvud och sinne för affärer. Därigenom hade hon småningom lyft sig upp till rangen av handsekreterare, och det hände som oftast att mannen låg på soffan och dikterade, medan hon satt vid bordet och skrev. Det var så bekvämt, och så tycktes det göra henne ett nöje.
Det var detta som gav deras liv en anstrykning av gemensamhet.
Detta äktenskap räknades för ett av de lyckligaste. Icke blott av deras umgängesvänner, utan -- vad mera är -- av deras tjänstfolk som aldrig hörde ett ont ord växlas. Hon var vänlig emot honom så mycket hennes stela sätt kunde medgiva, och han avgudade henne.
Deras rikedom tillväxte ständigt. Den skulle gjort det utan att de behövt röra ett finger.
Patronen var mycket borta. Det var en uppsjö av affärer, som aldrig sinade ut: sammanträden, revisioner, lantbruksmöten, järnvägsöverläggningar och bolagsstämmor i det oändliga. Han hade alltid haft anlag för att bli en goddagspilt, och nu kunde han följa sin böjelse. Ladufogden var en pålitlig karl, som aldrig lät någon försummelse komma sig till last, antingen husbonden var hemma eller borta. Och nu var det så, att patron Kristerson ansågs lika oumbärlig i en kommitté som vid en festmiddag.
Första tiden efter sitt giftermål hade Selma kastat sig i ortens sällskapsliv med våldsam iver. Hennes toaletter voro extravaganta, hennes sätt uppsluppet. Hon var alltid tillhopa med unga flickor, skämtade och skrattade som de, samt var i dansen outtröttligare än någon.
Å ena sidan var patronen stolt över sin unga hustru, som i sällskap riktigt koketterade med sin tillgivenhet för honom, men å andra sidan misstrodde han henne. Han visste ej själv varför, ty hon syntes icke särdeles intresserad av herrsällskap. Men så fort hon talade med en ung man, erfor han en pinsam oro, och skrattade hon, då tyckte han att det skar genom märg och ben, ty hemma skrattade hon sällan. Och så var det dansen... den dansen! Det pinade honom att se henne dansa med andra. Själv tog han så många nummer på hennes program som det var möjligt utan att göra sig löjlig, ja ibland överskred han denna gräns så mycket, att sittande fruar och fröknar började småfnittra i vrårna. Selma kände det i luften och blygdes. Patronen märkte ingenting: han hade icke ögon och öron för annat än henne. Hon erbjöd sig att alldeles låta bli dans, men det motsatte han sig bestämt. -- Gudbevars, det skulle ju se ut som om han vore en tyrann! Nej, hon skulle dansa och roa sig. Hon var ung.
På en bal vart det till en stor scen, vilken omtalades på hela orten -- ett outtömligt glädje- och samtalsämne för "sittande rätten". Patronen hade lagt märke till att Selma under aftonens lopp dansat två danser med en ung löjtnant, som i patrons ögon såg oförskämt bra ut. Strax innan balens slut närmade sig löjtnanten ånyo; det var synbarligen hans polka. Men just som han bugade sig, störtade patronen fram, lade armen om sin hustrus liv och framflämtade ett ursinnigt:
-- Jag dansar själv med min hustru.
Det var ohjälpligt komiskt.
Löjtnanten fann sig förnärmad, patronen blev rå och Selma blygdes över sin man.
För henne kändes det obeskrivligt nedsättande, att han för främlingar blottat sin svaghet, men värst av allt var den kränkningen, att nödgas dela hans svartsjuka med en främmande karl, som var henne fullkomligt likgiltig, och för vilken hon själv var ett intet. Det var så vidrigt att höra denne balkavaljer stå och byta ord om och för henne, att det i hennes tycke blev till en skamfläck, som aldrig kunde utplånas. Ja, hon fick en oövervinnelig motvilja för själva den stackars löjtnanten, som förde hennes sak så ridderligt att hon önskade få se honom sjunka genom golvet.
Från den dagen var hon som en annan.
Redan för självbehärskad att låta sin harm mot mannen bryta ut i ord, lät hon ej ens temperaturen i sitt sätt undergå någon tvärare forandring, men patronen kunde ej undgå att märka hur den sjönk långsamt och utan bot. Det gjorde honom förtvivlad. Han insåg att han begått en dumhet, och han brann av begär att gottgöra.
Ett regn av guld och presenter föll över Selma, men hon tog emot allt så vårdslöst likgiltigt, som om hon varit uppfödd med en skatt kammare att ösa ur. Hon tackade honom alltid vänligt, men också med ett lugn, som om hon i tjugu år sett honom för sina fötter.
Han eggades därav.
Han tyckte att han aldrig kom längre än till frieriet med denna kvinna, som aldrig blev en grad varmare än hon var, och som föreföll dess mer frånvarande, ju häftigare han slöt henne till sig.
Hon kunde ha varit femtio år lika väl som sjutton.
Hennes håg för nöjen var försvunnen, och då hon för artighets skull måste vara på bjudningar, höll hon sig alltid till fruarna. Med sin uppmärksammaste min kunde hon timme efter timme sitta och hora på vidlyftiga beskrivningar om de alldagligaste småkrämpor, klagomål över slarviga pigor och förtroenden av små skvallerhistorier. 'Märkvärdigt utvecklade" barn hörde till det bästa. Men för den, som varken har krämpor eller barn, kan allt det där bli enformigt i längden. Selma tyckte så trots sin intresserade min -- och hon drog sig ifrån samkvämen så mycket hon kunde. Man märkte det, blev stött och bjöd henne sällan.
Hon var glad åt det, så slapp hon att sitta där så "passande" och rak i förmaket, höra dansmusiken komma böljande, stötvis, och kanna hur det ryckte i fötterna av lust att vara med, under det hon yttrade varje ord så lugnt och sakta, av fruktan att förråda hur hjärtat bultade i avund.
Då var det bättre att sitta hemma.
Det gjorde hon också. Patronen fick resa ensam. I början krusade han och beklagade att hon skulle vara utan sällskap så länge, men småningom blev det en vana. För henne var det solskensstunder. Hon kände sig så förunderligt fri och glad var gång vagnen rullade bort. Ibland kunde hon skrika och sjunga i de stora, tomma rummen, bara för glädjen att lyssna till sin egen omusikaliska röst och njuta av att nu fanns det ingen, ingen så nära, att den kunde höras -- att hon var ensam, alldeles ensam! Ja, hon kunde dansa omkring på mattorna, häva sig på armarna i de höga dörrposterna och finna på tusen upptåg som det vildaste barn. Och så skrattade hon högt åt sig själv. Det var så jubeltokigt... Å!... Och som hon kunde längta ibland innan han reste!
Han hade sin värld och hon hade sin. Vad kunde de två ha att säga varandra!
Småningom blev detta liv så invant, att det gick som ett justerat ur. Manad lades till månad utan förändring.
Två ting hade patronen skänkt sin hustru, för vilka hon blivit riktigt glad. Det ena var en ridhäst, det andra en ridbana. Sedan hon fått dessa, blevo de gymnastiska påhitten sällsynta, och det var med glupande intresse hon kastade sig över sin nya sport. Patronen lät henne till och med fara in till staden för att taga ridlektioner av en gammal gift ryttmästare, som han kände.
Selma ägde en exempellös ihärdighet, och snart var hennes mönstergilla ritt patronens stolthet. Han gav henne en unghäst, som hon själv fick rida in, och hon slukade varje in- och utländskt arbete i hästdressyr, som hon kunde komma över.
Sådant var hennes liv, och nu var hon nitton år.
Då hon skrivit sista siffran, lade hon boken ihop. Hon stödde hakan i händerna och såg ut i trädgården. I hela huset hördes icke ett ljud Hon satt stilla och tänkte.
Ojämnheterna i hennes lynne hade satt sig. Hon var lugnare nu än förr. Men vad detta liv var enformigt! Hon tänkte framåt -- en lång rad av år. Kanske hon kunde nå till sextio, sjuttio; hon var så stark.
Hon vämjdes vid att tänka sig alla dessa år. Det var en känsla av både övermättnad och tomhet. Vad livet är fattigt och flackt och eländigt! Så helt annat än man föreställer sig så länge man är ung
Ung? Var hon det då icke längre?
Hon höjde på ögonbrynen och antog en resignerad uppsyn.
Om det blott ville hända något! Det gjorde detsamma vad -- om det så vore en olycka! Vad som helst, bara inte detta kvalmiga lugn.
Hon reste sig för att gå ned i stallet.
I detsamma kom en av pigorna in och lämnade henne ett telegram. Hon trodde att det var till mannen. Det rörde väl någon affär. Men det var till henne själv. Hon vek upp det med ytterlig för våning.
"Din far insjuknad i lunginflammation. Önskar se dig. Kom genast.Richard."
Det var det hela. Men det gick runt i hennes huvud.
Om han skulle dö!
Hon hade blivit dödsblek.
-- Budet vill ha kvitto, sade pigan.
Selma skrev det som i en dröm. Och så blev hon ensam. Pigan kastade en lång, nyfiken blick på henne innan hon gick.
Men i det förtumlade huvudet fanns endast en tanke: Han skulle dö. Hon hade önskat sig en olycka, och nu skulle den komma. Gud -- han, som straffar när man icke tror -- han hade hört hennes bön och lät den gå i fullbordan. Det var hans hämnd.
Så vaknade hon upp ur sin bedövning. Hon måste ju resa. Det var hög tid, om hon skulle hinna till tåget.
Ett ögonblick stod hon stilla och tryckte sina sammanknäppta händer mot ansiktet. Därefter skyndade hon ned för att ge befallning om vagnen. På fem minuter packade hon sin koffert, och så återstod blott att skriva till mannen. Hon underrättade honom i största korthet om orsaken till resan samt lade telegrammet inuti brevet.
Så var allt klart, och det bar åstad.
Från faderns hem och till stationen var ej längre väg, än man kunde gå den på tjugu minuter. Men aldrig hade hon gått den så fort, och aldrig hade den synts henne så lång.
När hon kom fram, rusade hon uppför den ruckliga trätrappan och in i köket. Där stod den gamla pigan vid spiseln och laborerade med något. Selma ville fråga henne, men var så upprörd och andfådd, att hon ej kunde få fram ett ord.
Den gamla Mätta blev riktigt förskräckt.
-- Jösses, fru, det är inte så farligt, sade hon och rev köksförklädet ifrån sig, lugna sig, fru lilla, det är inte så farligt. Och hon strök henne tröstande på axeln.
Selma bröt ut i en snyftning.
-- Nej, nej, protesterade Mätta och började förvrida sitt gamla ansikte, gråt inte, kära fru. Jag ska springa in och säga till kandidaten.
-- Nej, jag vill gå själv.
Selma gick genom raden av förfallna rum, vars dörrar slamrade slappt och förtorkat. Fadern bodde i andra ändan av huset, där han hade sin särskilda ingång, men Selma hade icke vågat gå den vägen när hon kom, ty hon hade en vidskeplig föreställning om, att hon kunde få se honom liggande död.
I den stora salen, som lag utanför hans rum, stod Richard ensam framför ugnen, där det flammade en brasa.
-- Å, Richard, Richard, sade Selma i det hon icke ens tänkte på att räcka honom handen, tror du att han dör?
-- Nej, det tror jag inte, men man kan aldrig vara säker.
Selma skakade i hela kroppen och tryckte näsduken mot ansiktet.
-- Seså, tag nu av dig, sade kusinen och gick fram för att hjälpa henne av med kappan, som han hängde undan.
Hon kastade handskar och hatt på en stol och skyndade mot dörren.
-- Nej, värm dig först ett tag, vädret är rått, sade kusinen.
-- Jag kan inte vänta.
Han ställde sig för dörren.
-- Du får inte gå in förr än du är lugn, sade han vresigt. Det fanns ingenting som han avskydde värre än tårar.
Hon svarade ej, men sökte komma förbi.
-- När du blir lugn, upprepade han och sköt henne undan.
-- Jag skall se honom! utbrast hon häftigt och ville tränga sig fram.
Då blev han ond.
-- När du hör, att du inte får! utfor han i en väsande halvviskning, tog henne om armen och kastade henne tillbaka så våldsamt, att hon skulle ha fallit, om hon varit mindre vig. Men nu gav hon svikt som en vidja och följde med stöten. När han tog handen till sig, stod hon lika rank och rak.
Hon såg på honom, lugnare med ens. Hans ansikte var sammandraget i oresonlig vrede, och hettan hade stigit honom i pannan, vars ådror svällde. Då ljusnade hennes uttryck, och hon log med ett dämpat löje, som om hon återsett en gammal vän, men ej ville giva sig tillkänna. Så vände hon sig om helt sakta, alltjämt med detta leende -- gick bort till soffan och dröjde ett ögonblick i bortvänd ställning, medan hon tryckte näsduken mot sitt ansikte. Men där fanns icke längre några tårar. Det var endast en glädje hon ville dölja.
Hon njöt av hans brutalitet.
Det var som om den givit tillbaka vad hon förlorat: de bortrunna åren, det forna jag'et -- allt!
Hon -- den i hemmet allhärskande -- den uttråkade, blaserade hon, som med en smekning kunde köpa allt vad pengar förmå skänka, och som av omgivningen åtlyddes för kost och lön, hon stod nu och njöt av att bli åthutad som en hund; så stor är makten av det som är nytt. Men det var icke blott det nya, det var någonting ännu mer: det var också det gamla. Det var minnena, hågkomsten -- det, som hon saknat så bittert -- det var ungdomen, livet, friheten: -- allt detta, som hon sålt för pengar, allt detta som icke ledes och beräknas, utan kommer av sig självt. Det var friskheten av att känna en annans vilja mot sin egen, icke med tvånget att böja sig, utan med friheten att brottas. Hon var varken den rika frun, som skulle åtlydas, därför att hon betalte, eller den unga kvinnan, som fick fordra, därför att hon kunde bevilja. Hon var helt enkelt kusinen, som måste underkasta sig eller strida för sin rätt -- alldeles som förr i världen.
Hon kunde jublat högt -- och ändå låg fadern sjuk därinne! Men hon kände sig trygg nu: Richard var ju där. Hennes egen gamle tvärvigg! Hon kunde gråtit i glädje. Det fanns icke rum för någon annan känsla.
Han stod och såg på henne.
Hon stödde sig med vänstra handen på soffans karm, så att kroppen fick en lutning och axeln höjde sig. Ryggen var lätt tillbakasvängd, varigenom midjans vekhet föll än mer i ögonen, och den mörktruna, tätt åtslutande polonäsen framhöll med sitt tjocka ylle höfternas fasta form. Det fanns i denna figur en linjernas renhet, som måste ådraga sig uppmärksamhet.
Den unge läkaren beundrade också, men endast som fackman. Han tänkte på hur sund och stark denna kvinnogestalt måste vara. Och han jämförde den, utan att göra sig reda därför, med andra sådana, som han sett, levande och döda -- vilka alla i hans föreställning flöto samman till en enda blodfattig, försnörd typ.
-- Du har alldeles rätt, sade hon lugnt i det hon vände sig om, jag skall inte gå in till pappa förr än du själv ger mig lov.
Den var alldeles frivillig denna underkastelse; det syntes tydligt att den gjorde henne ett nöje.
Hans ansikte klarnade plötsligt, han kom och satte sig hos henne i soffan.
-- Du skall strax få gå in, sade han i annan ton, jag skall bara bereda farbror på att du är kommen.
Hon nickade blott, till tecken att det kunde så vara.
-- Jag tyckte det var min skyldighet att underrätta dig, fast det inte ser så farligt ut, sade han, och dessutom skall farbror känna sig lugnare när du är här, bara det är så gott som medicin.
-- Det är klart att du skulle underrätta mig, svarade hon. De voro alldeles i sin gamla ton.
Och nu först hade de tid att betrakta varandra medan de kallpratade.
Richard liknade sin far, men varje drag var mera utpräglat, och det som hos fadern legat dolt under prästens varsamhet, trädde här i öppen dag. Det fanns något i hela hans utseende, som antydde oppositionsmannen.
Att han var ful, därom kunde icke finnas mer än en tanke. Detta ansikte kunde icke ens kallas tillvinnande, men det gav intrycket av en personlighet. När man sett det, glömde man det ej.
Pannan var bred; håret mörkt och kortklippt, krusigt och rakt uppstående. Ögonen sutto djupt och för nära tillhopa, varigenom blicken fick en viss skärpa; näsan var tunn och djärv; munnen stor, med smala, hoptryckta läppar. Då han ej talade, skyldes den av det korta helskägget, som -- mjukt och krusigt -- täckte halva ansiktet. Det var ett vackert skägg, och det klädde honom.
-- Selma, du, jag skall säga dig något, sade han, rätt som det var.
-- Vad då?
Han strävade att se liknöjd ut, men det ville icke lyckas; han log ändå, glatt som ett solsken. Hans buttra fysionomi hade en märkvärdig förmåga att klarna upp ända till oigenkännlighet.
-- Jag är förlovad, sade han med en anstrykning av förlägenhet, men på samma gång skarpt betraktande henne, som för att se vad min hon skulle göra.
-- Nej, är du det -- Dick -- är du det, utbrast hon i glad förvåning, är det någon som jag känner?
-- Nej. Men här är hennes porträtt. Han tog fram ett fotografikort ur sin plånbok och räckte henne det.
Hon betraktade det länge under tystnad.
-- Varför blev du så glad för det? sade han och ville ta kortet igen.
-- Nej, jag vill se mer på det, sade hon och sköt undan hans hand med armbågen.
-- Nå, varför blev du så glad?
-- Jo, om du är förlovad, så får du väl vänja dig av med att vara en sådan krubbebitare.
Han rodnade häftigt.
-- Har jag varit en krubbebitare mot dig? sade han.
-- Ja, alltid, svarade hon med stort sinneslugn, men din fästmö bör kunna få folk av dig, hon ser verkligen söt ut. Tack!
Hon lämnade porträttet tillbaka.
-- En vacker blondin, sade han och såg jämförande på Selmas ofriserade lugg.
Hon gjorde en kastning med huvudet för att få den ur ögonen. Det var en vana, som hon bibehållit från sin flicktid. Han gav akt därpå och måste kväva ett leende.
-- Vad heter hon? sporde Selma.
-- Elvira Kruse.
-- Hon är väl helt ung?
-- Lika gammal med dig.
-- Hon ser yngre ut på porträttet.
-- I verkligheten också, men det kommer av att hon är så liten och klen.
-- Har du varit länge bekant med henne?
-- Ungefär lika länge som vi varit förlovade.
-- Blev du då förtjust i henne strax?
-- Ögonblickligen, svarade han med stolthet.
-- Hur gick det till?
Han skrattade.
-- Jo, det gick så till, att jag var marskalk på ett bröllop. Hon var tärna, och urvalet skedde genom lotteri, som det gör vid så många tillfällen här i livet. Hon föll på min lott. Där har du historien.
-- Fy!
-- Nå, är inte det bra, så får jag väl försöka att berätta den på ett annat sätt, sade han med ett leende. Jag kom med mina olyckskamrater in i ett rum, där tärnorna stodo på rad och väntade. Jag såg ett burrigt gult hår, ljust som ditt, men inte så stritt och rakt, utan lent som silke och vågigt ända ned i pannan, ända ned i ögonen, och det klack till i mig när jag såg det, och under den gula fågelreden såg jag det näpnaste lilla ansikte, med en mun så kysstäck och mjuk... Nå, är du nöjd nu?
Hon satt och såg ned i sitt knä, där hon lade den ena handen över den andra och drog den undan igen, liksom när man drar handskar.
-- Ja, men jag tycker inte om att du kan tala om det så där. Äktenskapet är en allvarlig sak.
-- Men inte fullt så allvarlig som att gå och hänga sig. -- Den vägen ska vi alla vandra, sa' käringen, högg nacken av tuppen.
Hon svarade ingenting och såg icke upp.
-- Vill du gå in till farbror nu? frågade han.
-- Ja.
-- Jag skall gå in och se om honom först, sade han, reste sig och gick.
Då Selma blev ensam lutade hon sig tillbaka i den stela soffan och såg sig omkring i detta gamla rum, där allt var henne så välbekant. Troligtvis hade det varit vackert en gång. Den stora ugnen hade en bred fris, tydligen avsedd för prydnader, och dessa landskapstapeter, som nu, fördärvade av fukt, hängde i stora flängor, hade på sin tid varit dyrbara. Allt det där var från företrädarens tid.
Nu fanns där nästan inga möbler, och de få, som funnos, hörde icke ihop. Rummet hade icke begagnats så länge Selma kunde minnas tillbaka. Hon satt och möblerade om det i tankarna, medan hon väntade på kusinen.
Så kom han, och de gingo genom den lilla förstuga, som skilde sjukrummet från salen.
Fadern låg i stark feber och hade svårighet med andhämtningen, men han såg icke så dålig ut, som hon föreställt sig. Hon stod vid sängen och strök smekande hans gråa, mjuka hår.
Kandidaten satt borta vid skrivbordet och såg ut på gården; han ville icke störa deras första möte.
-- Selma, sade han slutligen.
Hon gick fram till honom. Det var några anvisningar angående medicinen, som han hade att giva.
Hon tog plats i faderns skrivstol, som hon själv broderat, och de samtalade med låg röst.
-- Vi ha ställt i ordning gästrummet åt dig, sade Richard, ty jag kunde nog veta att du skulle komma.
-- Tack. Hur fick du veta att pappa var sjuk?
-- Mätta skickade bud med smörmannen, så for jag genast hitut och såg hur det var, ty gubben kunde inte göra någon ordentlig reda. Med middagståget for jag in till Lund igen för att tala med professorn och få medicin, och sen hitut igen.
-- Vad det var snällt av dig! Men du stannar väl här tills vidare ? Det vore så tryggt.
-- Ja, det gör jag, därför tog jag också böcker med. Förra natten satt jag i den där länstolen med kläderna på, men i natt kan du ta vakten.
Hon nickade.
-- Det var första gången jag tjänstgjorde som vakhustru, sade han leende, jag tyckte det var synd om gamla Mätta; hon hade inte sovit en blund hela förra natten. Men nu förstår jag också varför vakerskorna äro så tokiga efter kaffe. När Mätta vid femtiden kom med sin bricka, tyckte jag att hon var en riktig änglauppenbarelse.
Selma skrattade tyst.
-- Så ville jag ha salen uppeldad, så att man kunde sitta där för att vara till hands, fortfor han. Men du kan tro att det var ett elände med kakelugnen. Jag måste själv till att mura på den -- du skulle bara sett mig! -- men nu är den utmärkt.
Selma tyckte också att hon såg honom; hon kände så väl till denna envisa iver, och hon måste le åt hans nya talang.
-- Vad det är roligt att äntligen få träffa dig! sade hon.
Han svarade ingenting, men det såg ut som om han tyckte detsamma.
-- Var skall du ligga? sade hon.
-- I matrummet.
-- Ja, det blir förträffligt, så kunna vi äta i salen.
- Riktigt.
De höllo på att skratta igen: det var så lustigt med dessa anordningar.
Trots den oroande anledningen till besöket, blev det för Selma en härlig tid. Hon var i sitt jämnaste, bästa Iynne, och som faderns sjukdom ej tog någon svårare vändning, fanns det ingen orsak till bekymmer.
Hela tjänstepersonalen utgjordes av gamla Mätta, som ensam regerade i kök och visthus, och det var sa tyst i det stora huset, att man på ljusa dagen kunde höra råttorna gnaga där. För Selma låg det någonting tilldragande i detta ödsliga förfall. Hon kände samma förtjusning, som rikemans barn erfar vid att komma från sina dyrbara leksaker in i en gammal skräpbod, där det gäller att själv göra upptäckter och draga fram allt ur glömska och damm. Det tycktes ligga en bekymmerslös ro över själva spindelvävarna i hörnen och tapetslamsorna på väggarna.
-- Är det inte ett kärt gammalt ugglebo? kunde hon säga till kusinen. Och han gav henne rätt. Det fanns någonting "bohémien" i det hela, som slog an på dem bada, emedan det var så olikt det regelrätta vanliga. De kände sig liksom från världen, och tiden tycktes stå stilla. Bada gladdes åt att den gamla förtroligheten kommit tillbaka, blott icke sa grumlad av tvister som förr.
Varannan dag skrev Selma till sin man, och lika ofta fick hon brev svärmiska kärleksbrev med långa citat av Vilhelmina och Tegnér. Men en ting nämnde Selma aldrig, och det var kusinen.
Sa länge den sjuke var som sämst, skiftade hon och han att vaka och den som inte hade vakten, brukade komma med morgonkaffet till den andre. Det dracks alltid i salen, vid den nytända brasan, och gav anledning till mycket skämt och skratt, ty Richard skulle vara så "huslig" och "viktig", och alltid blev det något på tok; eller åtminstone ville Selma pasta det, och så blev det små halvskrattande dispyter, logiska bevis från hans sida och små framkastade paradoxer från hennes. Serveringen var allt annat än fin: grovt bondporslin, tennskedar och en liten blankskurad kaffekittel, som gick under det förtroliga namnet "Petter". Men kaffet var gott och rykande varmt, brasan susade dovt, och allting var nymorgnat och friskt. Det var ett förträffligt kamratskap, och Selma kallade det att leva på ungkarlsmaner, men Richard skrattade och sade:
-- Jo, pytt ock! Det kan du inbilla dig.
Då han icke läste, hjälptes de den första tiden åt att möblera salen med allt dugligt, som fanns att tillgå i de andra rummen. Det var deras stora nöje; de provade och ändrade beständigt och måste skratta åt sin barnslighet, men det var icke mindre roligt för det. Till slut kommo de överens om, att nu hade de salen riktigt "genomstilig". Sanningen var åtminstone, att de trivdes där, och att den nu syntes bebodd.
Kandidaten skrev ofta till sin fästmö.
En kväll, då Selma kom in från sjukrummet, visade han henne tre fullskrivna ark.
-- Se så långt, sade han och skrattade, nu har jag ritat av både uggleboet och dig med.
-- Bevara mig väl, vad du kan hitta på att skriva, som kan bli till sådana plakat?
-- Vill du läsa?
-- Inte skulle du vilja det?
-- Jo visst. Varför inte?
-- Sådana brev trodde jag aldrig att man visade, svarade Selma en smula skyggt. Hans erbjudande sårade henne, både för fästmöns skull och hans egen.
-- Naturligtvis skall du och Elvira bli vänner, därför kan du gärna läsa brevet, och sa själv skriva en hälsning. Jag har redan nämnt att du kommer att göra det. Du är redan presenterad i brevet. Seså.
Han satt vid skrivbordet, borta i ett hörn, där lampan stod tänd. Alla gardiner voro nedfällda, det var sa varmt och hemtrevligt i det stora, skumma rummet med sina gammaldags, buktiga möbler, och det enda Ijus, som fanns där, föll samlat över hans mörka ansikte, över det svarta, stubbiga håret och hans breda axlar.
Han bredde ut brevet framför sig och såg på henne, hon gick fram, men tycktes tveka ännu.
-- Jag ger mig tusan på, att du så gärna vill läsa som du vill ha mat, ty fruntimmer ä' alltid nyfikna, men ändå ska de vara så förbaskat sippa, att...
Han reste sig upp och slog sin brevportfölj i bordet, så att det gav till en klatsch.
Selma bara skrattade åt hans utbrott.
-- Ja, så var det häromdagen, fortfor han i hejdlös hetta, när du händelsevis kom att slå upp det där arbetet i anatomi. Bevara mig Gud! -- unga frun både rodnade och bleknade och slog boken ihop i förskräckelse. Jag såg det nog, fast jag teg. Och du skulle varit färdig att förargas över att jag läste den. En läkare! -- Det kunde varit att skratta sig fördärvad åt, om jag inte varit så ilsken, att jag kunnat flyga i stycken. Var det ett sätt att åbäka sig, bara för ett vetenskapligt arbete! Det är för resten saker, som varje fruntimmer borde ha reda på. Om det hade varit en annan än du, skulle jag aldrig sagt ett ord. Men nu är det... usch, det är så man kan bli sjuk! Ska du nu också göra dig till? Det är alldeles som Elvira.
Han hejdade sig.
-- Så du kan ta till vägs för ingenting, anmärkte hon mycket trankilt.
-- För ingenting? upprepade han harmfullt och räckte fram sina händer med en gest så häftig, att axlarna skötos upp. Hade det varit en dålig roman, något osedligt snusk, så skulle jag aldrig talat om det, men ett rent vetenskapligt arbete...
Selma skrattade blott, klingande friskt. Hon var så van vid allt det där, sen forna dagar, att det nästan gjorde henne ett nöje.
-- Ja, hur skall mänskligheten kunna förbättras, fortfor han utan förändring, när kvinnorna envisas att puppa in sig, så att man inte ens får tala med dem som med människor. Det allra enklaste är opassande. De formligen illfänas att bli betraktade som idioter.
Selma stod och såg på honom med ett lugnt litet leende. Hon väntade bara att stormen skulle lägga sig. Så länge den stod på, lönade det sig ändå icke att säga ett ord, det visste hon.
-- Ja, du skrattar, sade han mera stillsamt, men det är verkligen allvarligt. Hur beror ej det uppväxande släktet av er, kvinnor? Och där reformer behövas i både ett och annat, där kunde ni vara de bästa bundsförvanter åt oss. Men -- gubevars -- så fort det inte rör sig kring salongsämnen, så är det att hålla för öronen och låtsa sig ingenting veta. Man får varken lära er att sköta er kropp eller edra barn, ty båda delarna anses som någonting högst opassande att nämna ens. Ja, står du inte där och blir röd i ansiktet, bara för att jag nämner barn! -- och du är gift ändå. A, det är så man kan...
Han gjorde en förtvivlad åtbörd, som om han velat slå ifrån sig något.
-- Men Richard då, vad väsnas du för! Har jag någonsin nekat att höra vad du haft att säga mig?
-- Nekat? Nekat? upprepade han. Jo, man kunde bara försöka! Står du inte där och vrider dig som en ål, bara det är fråga om att läsa brev från mig till min fästmö. Precis som där skulle stå något, som kunde genera hennes nåd, eller som jag inte själv skulle kunna veta, vad jag är skyldig Elvira eller ej.
-- Du borde skäms, utbrast hon käckt, skall du nu göra mig förebråelser för det jag av granulagenhet gjorde invändningar.
-- Men jag vill inte ha din grannlagenhet! Det finns ju ingenting i världen som jag avskyr värre än just det.
-- Usch, ett så'nt brushuvud! Jag borde rakt gå ifrån dig, men nu har jag lust att läsa brevet.
-- För att göra mig en tjänst, för att göra mig glad -- kan tänka! Hå, det är så likt dig. Nej, jag tackar; jag tar inte emot sådana där -- allmosor.
Han log ett vresigt löje, som drog upp den ena mungipan.
-- Men Richard! Tonfallet var så avväpnande, det riktigt bad, och leendet drog över i vemod.
Han svarade ingenting, satte sig blott på sin förra plats under trumpen tystnad.
-- Nå? sade hon.
-- Där ligger det -- han pekade på brevet -- men nu kan det för resten vara detsamma.
Hon sade ingenting mer, men lade sin ena arm på bordet och den andra på hans axel, medan hon böjde sig ned för att läsa. Han var butter ännu, men hon låtsade ej giva akt därpå. Hennes arm vilade stadigt och hårt mot hans axel -- intresselöst, som hon skulle stött den mot ett dött ting. Han lade märke till det, och det gladde honom. Denna fasta tyngd hade lika litet av bryderi som av välbehag. För henne kunde han så gärna vara ett stycke trä, och han satt och fann det löjligt, att han kunde se någonting angenämt just i det.
Han skulle haft lust att säga, att han kände det, som om hon vore hans syster -- nu, men det skulle varit en faddhet, därför teg han.
Selma pekade på överskriften i brevet. "Kära Elvira", stod där.
-- Skriver du alltid så? sade hon.
-- Alltid. Varför frågar du om det?
-- Bara av nyfikenhet, svarade hon men blev röd. Hon tyckte att det lät så enkelt och så vackert. Och så det, att han alltid skrev detsamma! Därför att det var just detta, som var sant... Patronen brukade variera sina överskrifter i det oändliga: "älskade dyra" eller "dyrkade maka" eller "rara min älskling". Det var ingenting att få tag i, ingenting verkligt. Och så tecknade han alltid under: "din älskade Pål". Det var både löjligt och förargligt. Hade hon någonsin sagt att hon älskade honom! Det där var ett ord, som hon aldrig begagnade. Jo, det var sant, i vigselformuläret stod det. Men då hade hon upprepat det själlöst som en papegoja.
Hon slog om brevet för att jämföra. "Din Richard", stod där. Ingenting mer.
Han skrattade, ty nu var han alldeles god igen, och de läste båda, huvud vid huvud. Det var tydligt att brevet roade henne.
-- Aldrig visste jag, att du är en så förträfflig stilist, sade hon, då hon vände ett blad.
-- Jag får väl göra min flit, jag skall ju bli författare, svarade han.
-- Du! Hon gav honom en liten knuff med armen.
-- Ja, i mitt fack -- förstås. Sedan jag slutat med lasarettstjänstgöringen och allt det där, och så gjort min utländska resa, skall jag ta ihop med populära föreläsningar. Det är varjehanda, som jag vill försöka att intressera allmänheten för.
- A! Det var roligt, så skall jag läsa vad du skriver. Tror du att jag kan förstå det?
-- Naturligtvis.
Hon log och såg mycket belåten ut; så fortsatte hon att läsa. Hela brevet handlade om det gamla huset, om henne själv. som han beskrev mycket livligt, och om deras liv därute. Det fanns en kraft i hans stil, som slog an på henne. Men icke ett ord om kärlek eller ditåt.
-- Hum, sade hon med ett litet nöje, då hon slutat och åter rätade upp sig.
-- Föll det inte i smaken ? Han såg upp på henne en smula skälmaktigt, liksom han gissat hennes tanke.
-- Jo, det var utmärkt trevligt. Men skriver du alltid så där?
-- Hur?
-- Så där -- hon letade efter ord -- så där förståndigt.
De skrattade; därför att det var så svårt att uttrycka, vad hon menade, men så lätt att förstå det.
-- Ja, sade han.
-- Talar du så när ni träffas också?
Det blänkte till i hans djupliggande ögon, då han såg upp.
-- Tror du att jag är så spak? sade han med ett leende, som tvang henne att rodna. Nej du, jag kan också ett annat språk. Men vad skulle det tjäna till att komma med det i brev! Nej, ett brev är ett brev, och en kyss är en kyss. Jag låter allting gälla för vad det är.
Hans ord träffade henne som en dov smärta, för vilken hon icke kunde göra sig reda.
Det uppstod en paus. Selma bläddrade frånvarande bland några papper på bordet.
- Richard. Du håller väl riktigt av din fästmö? sade hon mycket lågt och utan att se på honom.
-- Vad menar du med det?
-- Jag menar bara, att det är riktigt syndigt att... Hon tvärstannade.
-- Vilket är syndigt?
-- Att gifta sig med en stackars flicka, och sedan låta henne fara vind för våg, utan att bry sig om henne. Hon talade hastigt och skyggt.
Han satt och lade ihop sitt brev. Det fanns något i hennes dämpade ton, som grep honom med ens, som klämde och pressade honom formlöst och obetvingligt, som bergsbons hemlängtan, då minnet vaknar. Han skulle icke för hela världen kunnat se upp just nu.
-- Jag håller mycket av Elvira, sade han, jag skulle inte vilja mista henne för allt vad jag vet. Selma, jag är så kär, att jag är alldeles vild ibland. Jag är svartsjuk också. Kan du tänka dig det?
Han talade helt lagt. Det var något av en bekännelsens blygsel, men också något av protesten i en klagan.
-- Jag kan tro det, svarade Selma.
Det uppstod en stunds tystnad. Han vek ännu på sitt brev och Selma tycktes uppmärksamt betrakta ett gammalt kuvert.
- Om något äktenskap kan bli lyckligt, så skall vårt bli det, sade han hastigt, i förändrad ton, hon är så outvecklad ännu, så vek och barnslig, jag skall kunna uppfostra henne alldeles som jag vill. Hon måste ju då lära att förstå mig och det skall bli en verklig gemensambet.
Selma sade ingenting, hon stod och strök med sitt finger längs skrivbordets kant, försänkt i tankar.
-- Men det är märkvärdigt att tänka sig, att hon är lika gammal som du, tillade han.
-- Nitton år är ingen ålder, svarade Selma med ett leende, som gömde ett litet vemod.
-- Nej, det är sant, men man tänker sig alltid att du skulle vara
äldre.
