Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Mina äventyr och kryssningar på ett sjörövarskepp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Slutligen var allt folket åter uppe och jag
lämnad ensam. Jag hörde då ökad rörelse där uppe,
tiggande om nåd, gråt och klagan samt då och då
några ord av kaptenen. Därefter upphävdes
jämmerrop och skrik, åkallelser om hjälp av
himmelen, och en stark lukt, som jag ej kunde förklara,
trängde igenom luckorna.
Skriken blevo svagare, upphörde slutligen och
något kastades över bord. Därefter upprepades
samma sorgespel, vad det nu än må hava varit.
Nya försök att erhålla nåd, nya klagorop och åter
samma starka lukt. Vad kunde det vara? Jag hade
velat giva mycket för att veta det; men det var
någonting, som sade mig, att jag borde förbliva
där jag var. Tio gånger förnyades detta, varefter
framemot aftonen det i hast blev mycket
bullersamt på däck och efter en stund kom besättningen
ned genom luckorna.
Jag blev varse den amerikanske negern, med
vilken jag blivit mycket intim, och vinkade åt honom.
Han kom till mig.
– Vad har skett? viskade jag.
– Kapten straffa slavhandlaren; alltid straffa
dem så.
– Vad gjorde han dem då?
– Stekte dem levande. Detta vara tredje
slavfartyget, vi tagit. Alltid traktera dem så. Fått vad
de förtjänt. Kapten mycket ond. Inte gå till
honom före morgon bittida – ni hålla er undan.
Med dessa ord lämnade han mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
