Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje delen. Lifsgärningen - Första boken. Yttre strider. Krig och diplomatiska förhandlingar - 1. Från Narva till Poltava (1700-1709)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
352
K, WALISZEWSKI
var endast liksom ett imponerande, men onyttigt fälttecken,
ej mera den ledande anden. Drabbningen var blott ett
rasande handgemäng, i hvilket de ärorika lämningarna af
en af de beundransvärdaste arméer som funnits snart
kringrändes och krossades af öfvermakten. Utan bruk
för sina vapen, utan ledning eller hopp om seger,
kämpade de omkring sin konung endast för att ej öfvergifva
honom. Efter två timmar lämnade Karl själf slagfältet,
ridande på en gammal häst, som hans fader redan användt.
Han kallades Brandklipparen, emedan han alltid skulle
sadlas, då en eldsvåda utbröt i staden, och följde den
besegrade hjälten till Turkiet. Tagen af turkarna i Bender,
men återlämnad till konungen, ånyo tagen år 1715 vid
Stralsund och åter tillbakalämnad, dog han vid fyrtiotvå
års ålder 1718, samma år som sin herre. Poniatowski,
den blifvande konungens af Polen fader, hvilken deltog i
fälttåget endast för sitt nöjes skull, enär Karl ej velat
taga med sig polska trupper på grund af deras brist på
disciplin, lyckades hopsamla en skvadron af öfverste Horns
regemente till eskort åt konungen och erhöll sjutton kulor i
sin skinnkaftan, då han sökte betäcka återtåget.
Fältmarskalk Rehnsköld, Piper med hela kansliet jämte hundrafemtio
officerare och två tusen soldater föllo i segrarnas händer.
Dessas glädje var så stor, att de glömde att förfölja
de besegrade. De ställde först till festligheter, under
hvilka Peter inbjöd till sitt bord de mera framstående
krigsfångarna och drack för "sina läromästare i
krigskonsten". Svenskarna, som ännu uppgingo till tretton
tusen man, fingo tid att ett ögonblick göra halt i sitt
läger, hvarest Karl kallade till sig Lewenhaupt och för
första gången i sitt lif lät en anhållan om ett råd komma
öfver sina läppar. "Hvad är att göra?" sade han. Att
bränna upp trossvagnarna och låta infanteristerna rida på
anspannen och retirera mot Djnepr, detta var det beslut
vid hvilket generalen stannade. Han upphanns först den
30 juni i Perevolotjna vid denna flod. Som hans soldater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
