Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje delen. Lifsgärningen - Första boken. Yttre strider. Krig och diplomatiska förhandlingar - 2. Från Östersjön till Kaspiska hafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.368
K. WALISZEWSKI
gressen i Utrecht såg ut som om England och Frankrike
skulle närma sig till hvarandra, for Peter till Hannover
för att draga kurfursten på sin sida. Han fick endast
artiga ord till svar på sin anhållan. Han vände sig då
till Preussen, där konung Fredrik I nyligen dött. Preussen
hade hittills följt en taktik, som kan sammanfattas
sålunda: att ingenting göra, men dock söka erhålla något
för egen del; att låta andra slåss och begagna sig af
villervallan för att tillägna sig en del af bytet. Det fick
ett anbud att erhålla Elbing utan att i utbyte gifva
annat än ganska obestämda löften. För att gå längre
fordrade det redan nu hvad som Fredrik den Store
sedermera genomdref, nämligen Polens omedelbara delning.
Vid ett besök hos den nya konungen, Fredrik Wilhelm,
kunde Peter öfvertyga sig om, att regentförändringen i
intet afseende ledt till en förändring af de politiska
principerna.
Vid sin återkomst till Petersburg i mars 1713 beslöt
han att för egen del slå ett stort slag genom att anfalla
Finlaüd, Sveriges "närande moder" som han kallade det1).
Händelsernas utveckling skulle visa, att han vann mest
på att på egen hand sköta sina affärer. Landets
förnämsta stad, Abo, togs nästan utan motstånd i augusti, i
oktober slogo Apraxin och Michail Galitsin svenskarna vid
Tammerfors. I Tyskland däremot var 1713 års fälttåg
olyckligt utom för Preussen, som endast kom med anspråk
utan att deltaga i kriget. Instängd i Tönningen tvangs
Stenbock af Mensjikov och de allierade att kapitulera den
4 maj, och Stettins fall blef en följd däraf; men då segrarna
kommo i delo om rofvet, gick Preussen, som vägrat att
bistå belägringsarméen med sitt artilleri, ädelmodigt nog in
på att försona dem genom att själf förlägga en besättning
till staden, och sekvestern af Stettin, som förskaffade det
detta goda kàp, omfattade äfven Rügen, Stralsund, Wismar
’) Bref till Apraxin, den 30 oktober 1712.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
