Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förra delen - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
»Jag har Ju ännu inte fått gratulera dig till din
öfverståndna examen, Gottfrid! Ja, du har kommit
längre än jag. Har blifvit en lärd man! Och ämnar
bli ännu lärdare! Hvad?»
Med ett muntert skratt skakade han
ungdomsvännens hand. Uppmärksamma genom Hans
Hennings ord, vände alla sina blickar mot Gottfrid,
hvil-kens kinder täcktes af en djup rodnad.
»Det är Gottfrid Hilgers,» presenterade Hans
Henning för sina kamrater, »son till den gamle
husarsergeanten, om hvilken jag ofta berättat för eder,
som räddade min fars lif och därvid förlorade sitt
ena ben. Vännen Gottfrid har emellertid fallit ett
stycke från trädet, han vill i stället för den brokiga
husarrocken ikläda sig den svarta prästkappan...»
»Låt bli att skämta, Hans Henning,» tog major
von Brandt, mildt förebrående, till ordet. »Gottfrid
står under mitt beskydd; det är min önskan^ att han
studerar teologi. Jag hoppas, att han skall bli
lycklig och tillfreds i detta stånd.»
Han räckte Gottfrid handen, hvilken denne
tacksamt förde till sina läppar.
»Sätt er ned, Gottfrid,» fortfor baronen. »Hur
må edra föräldrar på Invaliden?»
Gottfrid tackade för den välvilliga frågan.
Majoren vände sig åter till de bägge herrarne, officerarne
pratade och skrattade med damerna — den gamle
husarens son satt tyst, tydligen bortglömd af
sällskapet, och höll den guldkantade mockakoppen i
handen, då han ej kunde finna någon plats att sätta den
ifrån sig.
Var då detta verkligen lycka? Den rika
omgif-ningen, de svällande divanerna, de mjuka mattorna,
taflor af berömda mästare på väggarne — den bro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
