Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Senare delen - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
119
»I fläderbersån, där vi träffats så ofta förut, väntar
jag dig. Kommer du, min kära flicka?»
»Jag kommer . .. hvad ville jag inte göra för att
vara dig till behag.»
»Jag väntar dig vid midnatt. Då är inte längre
någon fara, att man upptäcker oss.»
»Och du förblir mig trogen, Hans Henning?»
»Till evig tid!»
»O, hur jag älskar dig!»
Åter låg hon i hans armar, häftigt upprörd, med
bultande hjärta och dock betagen af en ljuf
mattig-het i alla lemmar, så att hon måste sluta sina ögon.
Så sutto de en stund i fast omfamning. Plötsligt
prasslade det i buskarne bakom dem. Förskräckt
sprang Christel upp; Hans Henning vände sig om,
och hans blick föll på en gammal tiggares
anskrämliga gestalt, som grinande stirrade på paret.
»Hvad vill du trashank!?» röt Hans Henning åt
tiggaren. »Packa dig i väg bara!»
Konrad Hedderich — ty det var han — gaf till
ett gällt skratt, svingade sin trasiga mössa och
försvann bland buskarne.
Christel skälfde i hela kroppen. »Låt oss gå,»
bad hon.
Hans Henning hade också förlorlorat lusten att
dröja längre; han gaf flickan armen och gick hastigt
uppför den branta stigen. Då vägen gjorde en
böjning, sågo de majoren, Hilma och kyrkoherden, som
stodo under en väldig tall för att ^ndas ut.
Christel sänkte rodnande sina ögon för Hilmas
allvarsamma blick. Baronen fortsatte nu åter
uppstigandet, och de andra följde under tystnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
