Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Senare delen - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165
täckte den sammansjunkna gestalten af en man, som
tycktes vrida sig i häftiga smärtor. Den klara
vinternattens hvita månljus belyste ett blekt, förvridet
ansikte, då Gottfrid böjde sig ned öfver den fallne.
»För Guds skull, Henrik Petermann,» utropade
han, »är det ni? Hvarifrån kommer ni?»
»Ja, det är jag . . . hjälp mig upp ... jag är
sårad ... jag orkade inte längre . . . hjälp . . . jag dör.»
Gottfrid stödde den sårade och förde honom in
i huset. Med höga rop störtade Anna och Liska emot
honom.
»Tag i, Anna — Liska,» befallde Gottfrid, »så
att vi få honom i bädden. Han tycks ha mist
sansen. Fort — fort!»
Med darrande händer lade kvinnorna tillsammans
med Gottfrid den af smärta stönande på sängen.
»Guds straff — Guds straff,» mumlade Anna
Polatowska.
»Tyst nu, Anna! Plär är hjälp af nöden! Hämta
vatten — en ren handduk ...»
Anna hämtade snabbt det begärda, medan Liska
med knäppta händer stod bredvid den sårade och
stirrade ned på honom med stora, förskrämda ögon.
»Gå in i din kammare, Liska,» sade Gottfrid.
»Nej, nej,» svarade flickan hastigt. »Låt mig
vara här jag vill hjälpa er . . .»
Gottfrid kastade en forskande blick i Liskas bleka
ansikte; han såg hennes ångestfulla ögon, han såg de
smärtsamma ryckningarna kring hennes läppar och
den häftiga skälfning, som skakade hela hennes gestalt.
»Godt, Liska, du kan stanna — du är en
präktig flicka »
Henrik hade flere djupa sår i hufvudet och på
bröstet, hvilka Gottfrid nu förband så godt han för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
