Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stora rummet och visade på en staty, som föreställde Petronius som Hermes
med en staf i handen.
Och han sade:
— Vid Helios’ ljus! Om den gudomlige Alexander var lik dig, förundrar
jag mig ej alls över Helena.
Och i detta utrop låg lika mycket uppriktighet som smicker. Ty, fastän
Petronius var äldre och mindre kraftigt byggd än Vinicius, så var han till
och med vackrare än denne. Roms kvinnor beundrade inte blott hans snille
och hans smak, utan även hans gestalt. Denna beundran kunde man också
läsa i anletsdragen hos den ena av flickorna från Kos, som just höll på att
ordna vecken i hans toga. Hon hette Eunice och hade länge i hemlighet
älskat honom, och nu såg hon ödmjukt och hänryckt in i hans ögon.
Men han såg det ej, utan smålog mot Vinicius, och som svar på dennes
anmärkning, citerade han Senecas berömda yttrande om kvinnan: "animal
impudens..."
Därefter lade han armen om Vinicius’ skuldra och följde honom in i
triclinium.
I unctuarium började nu de två grekinnorna, frygierna och negresserna, att
ställa i ordning. Men i detta ögonblick stucko badarna in huvudet genom
förhänget till frigidarium, och ett sakta "Pst!" hördes. På detta tecken skyndade
en av grekinnorna, frygierna och de båda negresserna bort och försvunno
genast bakom förhänget. Nu började därinne ett uppsluppet liv, vilket
uppsy-ningsmannen lät passera, då han själv ofta deltog i dessa nöjen. Även
Petronius anade, vad som försiggick, men då han avskydde bestraffningar, såg han
genom fingrarna med det.
Eunice stannade ensam kvar i unctuarium. En stund lyssnade hon på de
bortdöende rösterna och skratten, och så tog hon den med bärnsten och
elfenben inlagda bänk, på vilken Petronius nyss vilat, och bar den försiktigt bort
till sin herres marmorstaty.
Eunice steg upp på bänken, och då hon befann sig i jämnhöjd med statyn,
lade hon armarna om dess hals. Därefter strök hon tillbaka sitt gyllene hår,
och i det hon smög sin skära kropp intill den vita marmorn, tryckte hon
lidelsefullt sin mun mot Petronius’ kalla läppar.
II.
Efter den måltid, som Petronius kallade frukost, och som de båda
vännerna intogo vid en tid, då vanliga dödliga för länge sedan ätit middag, föreslog
Petronius, att de skulle sova en stund. Enligt hans åsikt, var det ännu för
tidigt att göra besök. Det fanns visserligen folk, som redan vid soluppgången
gick på visit hos sina bekanta och till på köpet betraktade detta som ett
gammalt romerskt bruk. Men han, Petronius, ansåg detta barbariskt.
Eftermiddagstimmarna lämpade sig bäst därtill, dock inte förr än solens strålar
började falla snett ner på Forum. På hösten var det ännu för varmt, och man
ville gärna sova efter maten. Dessutom var det angenämt att lyssna till
springbrunnens plaskande och efter de obligatoriska tusen stegen få slumra i det röda
ljus, som silade in genom de till hälften fördragna purpurdraperierna.
Vinicius var av samma mening och de började gå fram och tillbaka, medan
de talade om vad som hänt på Palatinen och i staden och filosoferade
dessutom över livet i allmänhet. Därefter begav sig Petronius in i sitt cubicitlum,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
