Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— II —
ponia, varken på cirkus eller på amfiteatern, varpå hon lugnt svarade, i det
hon lade sin hand i sin makes:
— Vi börja båda bli gamla och trivas mest hemma.
Petronius ville motsäga henne, men Aulus Plautius tillade med sin väsande
stämma:
— Och vi känna oss allt mera främmande bland människorna, som till och
med beteckna våra gamla romerska gudar med grekiska namn.
— Gudarna äro sedan någon tid endast retoriska figurer, svarade Petronius
i lätt ton, och då vi ju ha lärt retoriken av grekerna, är det till och med
lättare för mig att säga Hera än Juno.
Därvid såg han på Pomponia, som ville han säga, att i hennes närvaro
föll ingen annan gudomlighet honom in. Sedan motsade han vad hon sagt om
åldern. Människorna bli visserligen gamla, men blott sådana, som förde ett
helt annat liv. Dessutom funnes det ansikten, som Saturnus tycktes ha glömt.
Detta sade Petronius till och med med en viss uppriktighet, ty fastän
Pomponia Græcina redan hade överskridit livets middagshöjd, bevarade hon en
ungdomlig frisk ansiktsfärg, och då hennes huvud var litet och hennes
ansiktsdrag fina, gjorde hon trots sin mörka dräkt ännu intryck av att vara
en ung kvinna.
Under tiden hade den lille Aulus kommit fram till Vinicius, som under sin
vistelse i huset blivit god vän med gossen, och bad denne, att han skulle spela
boll med honom. Lygia följde gossen in i triclinum. Här under murgrönan,
då solstrålarna lekte på hennes ansikte, tycktes hon Petronius ännu vackrare
än vid första anblicken, hon liknade en riktig nymf. Då han ännu inte hälsat
på henne, steg han upp, bugade sig, och i stället för de vanliga hälsningsorden
började han citera de versrader, med vilka Odysseus hälsade Nausikaa:
"Drottning, jag hälsar dig djupt, om gudinna du är eller dödlig.
Är du av människa född, trefalt välsignad din fader,
Trefalt välsignad din moder och trefalt välsignad din broder!"
Till och med Pomponia fann behag i denne världsmans grekiska hyllning.
Men Lygia lyssnade rodnande och förvirrad, och hon vågade inte lyfta
ögonen. Men så småningom började ett uppsluppet leende leka på hennes
läppar, och på hennes ansikte avspeglades kampen mellan jungfrulig blyghet och
lusten att svara, tills slutligen den senare segrada. Hon såg upp pä Petronius
och svarade honom med Nausikaas ord, i det hon citerade versen i ett
andetag som en inlärd läxa:
"Ej ringa till härkomst tyckes du mig, o främling!"
Därefter vände hon sig om och sprang därifrån som en rädd fågel.
Nu var det Petronius’ tur att bli förvånad. Han hade inte väntat få höra
en homerisk vers från denna flickas mun, som ju var av barbarisk härkomst.
Han såg frågande på Pomponia, men hon svarade inte utan betraktade leende
den stolthet, som nu stoü att läsa på hennes makes ansikte.
Denne kunde inte dölja sin stolthet. Först och främst älskade han ju Lygia
som sitt eget barn, och dessutom betraktade han grekiskan, trots sina
gammalromerska fördomar, som bildningens höjdpunkt. Själv hade han aldrig
lärt sig detta språk grundligt, vilket smärtade honom i hemlighet, och därför
gladde det honom, att denne förnäme man, som tillika var skriftställare, hade
fått höra grekisk vers deklameras i hans hus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
