- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
25

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— II —

gisslan, sora ditt folk har överlämnat åt romarna, och det tillkommer Cæsar
att ta vård om dig. Och Cæsar återfordrar dig nu av oss.

Han talade lugnt, men med en sällsam, ovanlig röst. Lygia hörde på
honom och blinkade med ögonen, som om hon icke förstod, vad det rörde sig om.
En dödlig blekhet utbredde sig över Pomponias kinder. I dörren syntes
slavinnornas förskräckta ansikten.

— Cæsars vilja måste man lyda, sade Aulus.

— Aulus! sade Pomponia och lade armarna om flickan, som om hon ville
försvara henne. Det vore bättre för henne, om hon doge.

Men Lygia tryckte sig intill hennes bröst och upprepade bara:

— Mamma, mamma! utan att kunna få fram något annat för snyftningar.

En skugga av vrede och smärta flög åter över Aulus’ ansikte.

— Om jag vore ensam i världen, sade han dystert, skulle jag ej utlämna
henne levande, och mina anförvanter skulle redan i dag kunna offra åt
Jupiter Liberator. Men jag har ingen rätt att stöta dig och vår gosse i
fördärvet. Jag skall redan i dag bege mig till Cæsar och be honom upphäva
domen. Jag vet inte, om han kommer att höra på mig. Men du, Lygia, lev väl,
och kom ihåg, att Pomponia och jag alltid välsignat den dag, då du kom till
vårt hus.

Vid dessa ord lade han sin hand på hennes huvud. Han bemödade sig om
att bevara sitt lugn, men då Lygia vände sina tårfyllda ögon mot honom och
betäckte hans hand med kyssar, skälvde hans röst av en djup, faderlig smärta.

— Farväl, du vår glädje och våra ögons ljus! utropade han.

Och han gick hastigt tillbaka till atrium, för att icke överväldigas av en
rörelse, som ej anstod en romare och en fältherre.

Pomponia förde under tiden Lygia in i hennes sovgemak och började lugna
och trösta henne, i det hon talade sådana ord till henne, som ljödo sällsamma
i detta hus, där Plautius ännu, trogen de gamla sederna, offrade åt
husgudarna. Prövningens tid var kommen. En gång hade Virginius genomborrat sin
egen dotters bröst för att befria henne ur Appius’ våld; även Lucretia bar
hand på sig själv. Cæsars hus var ett näste för missgärningar och
skändligheter.

— Men vi, Lygia, vi veta, varför vi icke få taga vårt eget liv! Den lag,
som de båda lydde under, var en annan, högre och heligare, men den
medgav, att man fick försvara sig mot skam och skändligheter, även om man
torterades eller fick betala med sttt liv. Jorden var ett syndens träsk, men
lyckligtvis varade detta liv blott en kort tid, och först efter döden kom man
till ett land, där icke Nero utan Barmhärtigheten härskade och glädje rådde
i stället för sorg. i >

Därfter började hon tala om sig själv. Hon var visserligen lugn, men även
hon hade sina hemliga bekymmer. Hennes Aulus hade ännu icke fått upp
ögonen för det enda sanna i livet, han famlade ännu i mörkret. Och hon fick ej
uppfostra sin son i den gamla läran. Och då hon tänkte på, att det skulle
förbli så till hennes levnads slut, och att skilsmässans timma skulle komma även
för dem, en skilsmässa, som var hundra gånger förfärligare än den timliga,
som de båda nu sörjde över, så kunde hon ej fatta, hur hon skulle kunna
vara lycklig utan dem i sin himmel. Hon hade tillbringat många nätter under
tårar och många dagar under bön. Men hon offrade gärna sin smärta åt Gud
och väntade och hoppades. Och även nu, då ett nytt slag drabbade henne, då
en grym befallning ryckte bort från henne den kära varelse som Aulus nyss
kallat deras ögons ljus, misströstade hon ej utan hoppades på, att det funnes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0027.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free