Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 29 —
Sedan lät han bära sig till Vinicius, som han fann sysselsatt med fäktning.
Vid anblicken ar den unge mannen greps den gamle krigaren av en
fruktansvärd vrede, som urladdade sig i en ström av bittra förebråelser och skymford.
Men då Vinicius fick höra, att Lygia bortförts, blev han så blek, att Plautius
icke ett ögonblick kunde misstänka honom för delaktighet. Den unge mannens
panna betäcktes med svett, blodet, som nyss hade flytt från hans ansikte, sköt
tillbaka dit i en het våg, ögonen sprutade eld och hans läppar mumlade
förvirrade ord Svartsjuka och raseri skakade honom som en storm. Det tycktes
honom, som om Lygia nu, sedan hon beträtt tröskeln i Cæsars hus, för alltid
vore förlorad för honom, men då Aulus nämnde Petronius’ namn, sköt som en
blixt genom hans hjärna misstanken, att Petronius hade dragit honom vid
näsan och antingen velat förvärva Cæsars gunst genom att föra Lygia till honom,
eller också behålla henne för sig själv. Att någon kunde se Lygia och icke
samtidigt begära henne, kunde han icke förstå.
— Fältherre, sade han med kvävd röst Vänd tillbaka hem och vänta på
mig där. Vet, att om än Petronius vore min egen fader, skulle jag ändå
hämnas denna skändlighet mot Lygia. Gå hem och vänta på mig. Varken
Petronius eller Caesar skall få äga henne.
Och han vände sina knutna händer mot de vaxstatyer, som i sina festkläder
stodo i atrium, och ropade:
— Vid dödsmaskerna svär jag, att jag hellre dödar henne och mig själv!
Sedan bemannade han sig något, ropade ännu en gång till Aulus: Vänta
på mig! och rusade som en vansinnig i väg till Petronius.
Aulus återvände hem med ett svagt hopp. Han menade, att om Petronius
hade övertalat Cæsar att föra bort Lygia för att giva henne åt Vinicius, så
skulle denne föra henne tillbaka till föräldrahemmet. Han tröstades även i
icke ringa grad av tanken, att om Lygia ej bleve räddad, så skulle hon dock
bliva hämnad. Han trodde, att Vinicius skulle hålla allt, vad han lovat. Han
skulle ju själv, fastän han älskade Lygia som en dotter, hellre ha dödat henne
än överlämnat henne åt Cæsar. Aulus var soldat, och han hade knappast hört
talas om stoikerna, men han påminde till sin karaktär om dem och föredrog
vanäran.
Då han kom hem lugnade och tröstade han Pomponia, och båda började
oroligt vänta på underrättelser från Vinicius. Varje gång de hörde steg i atrium,
trodde de, att det var Vinicius, som kom hem med deras älskade barn, och de
voro i djupet av sina hjärtan beredda att skänka dem sin välsignelse. Men
tiden gick, och inga underrättelser kommo. Först mot aftonen hördes slag
på porten.
En slav kom in och räckte Aulus ett brev. Denne tog emot brevet med en
hand, som darrade av oro, och började läsa det med en iver, som om hela
hans familjs väl eller ve berodde på dess innehåll.
Plötsligt mörknade hans ansikte, som om skuggan av ett moln fallit över det.
— Läs! sade han, vänd till Pomponia.
Denna tog brevet och läste:
"Marcus Vinicius hälsar Aulus Plautius. Vad som skedde, har skett på
Cæsars vilja, och inför denna måsten I böja edra huvuden, liksom Petronius
och jag måste böja våra."
Därpå inträdde en lång tystnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
