- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
33

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

göra tjänst som hovnarrar; där voro patricier, gamla och unga, nöjeslystna.
som endast strävade efter lyx och njutningar. Där voro kvinnor, som buro
berömda namn, men som icke drogo sig för att om aftnarna taga på sig grå
peruker och söka äventyr i de mörka gränderna. Där funnos höga
ämbetsmän och präster, som gärna hånade sina egna gudar och bredvid dem en hop
sångare och skådespelare, musikanter, dansare och danserskor, skalder, som då
de deklamerade sina verser endast tänkte på, huru många sestertier de skulle
inbringa, om Nero gillade dem, hungrande filosofer, som med giriga ögon
betraktade rätterna, som buros omkring; vidare berömda undergörare,
trollkonstnärer och sagoförtäljare och slutligen en mängd äventyrare, bland vilka det
icke saknades sådana, som under sitt långa hår dolde sina genomstungna öron,
tecknet på att de en gång varit slavar.

De mera framstående gästerna satte sig genast till bords, under det att
de mindre betydande bidrogo till underhållningen under måltiden och endast
väntade på det ögonblick, då tjänarna skull tillåta dem att kasta sig över
resterna på bordet. Det var Tigellinus och Vitellius, som valde ut dessa gäster,
och ofta måste de till och med förse dem med kläder, som passade till Cæsars
gemak. Nero tyckte om detta sällskap, ty han kände sig väl till mods bland
dem. Hovets lyx förgyllde allt. Stora och små, ättlingar av berömda släkter
och allaehanda äventyrare trängdes vid gästabuden för att fröjda sina ögon åt
denna bländande lyx och för att komma i närheten av den store härskaren,
som efter behag kunde krossa, men också kunde upphöja utan like.

Denna gång skulle också Lygia deltaga i en sådan fest. Ångest och
osäkerhet kämpade inom henne med en lust att göra motstånd. Hon fruktade Cæsar,
människorna och palatset, vars larm förskräckte henne, hon fruktade festerna,
om vilkas skändlighet hon hade hört berättas. Fastän hon endast var en ung
flicka, hade vetskapen om det onda redan tidigt trängt till hennes öron. Hon
visste alltså, att detta palats hotade henne med fördärr. Men då hennes unga
själ ickc var van vid det onda och då hon bekände sig till den höga lära, som
hennes fostermoder inplantat hos henne, så lovade hon sin moder och sig
själv och även den gudomlige mästare, som hon ej endast trodde på, utan
som hon älskade för hans milda lära, hans bittra död och hans ärofulla
uppståndelse, att söka motstå fördärvet.

Hon var övertygad om, att varken Aulus eller Pomponia Græcina skulle få
ansvara för hennes gärningar nu, och därför överlade hon, om hon ej skulle
göra bäst i att låta bli att gå till festen. Å ena sidan talade fruktan och
oro i hennes själ, å den andra en önskan att utsätta sig för lidande och död.
Så hade ju den gudomlige mästaren befallt. Han hade ju själv givit ett
exempel härpå. Pomponia hade ju också berättat henne, att de mera ivriga
bland lärans anhängare till och med längtade efter en liknande prövning.
Även Lygia hade ofta förut gripits av en sådan längtan. Hon såg sig som
martyr med blodiga händer och fötter, vit soin snö och med en överjordisk
skönhet; hon såg hur hon fördes upp mot den blå himlen av vita änglar, och
hennes fantasi dröjde gärna vid sådana bilder. Men nu, då ett motstånd mot
Cæsars vilja skulle kunna göra denna dröm till verklighet, sällade sig till
de vackra fantasibilderna en viss, med ångest blandad nyfikenhet, vilket slags
straff man skulle uttänka för henne.

Men då Acte fick höra om den strid, som utkämpades i hennes barnsliga
själ, såg hon på Lygia med sårlan förvåning, som om hon trodde, att denna
talade i feberyrsel. Göra motstånd mot Cæsars vilja? Redan i första ögon-

Quo Vadis 3

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0035.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free