- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
42

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 4-2 —

— Och som icke skulle vara honom till någon nytta, även om han funne
det, tillade skalden Lucanuà.

Larmet och sorlet växte. Slavar buro omkring flera rätter. Alla drucko
omåttligt. Från taket föllo rosor ned på bordet och på gästerna.

Petronius bad Nero att höja stämningen vid bordet genom sin sång. En
kör av röster understödde bönen. Men Nero vägrade. Det berodde icke bara
på bristande mod, fastän gudarna allena visste, hur svårt han kände det,
varje gån g han skulle uppträda. Men han måste ju offra något åt konsten, då
nu Appolo en gång givit honom röst. Och han förstod, att det var hans plikt
gentemot staten. Men i dag var han verkligen hes. På natten hade han haft
blytyngder på bröstet, men det hade ej hjälpt.

Men Lucanus besvor honom att sjunga i konstens och mänsklighetens
namn. Alla visste, att den gudomlige diktaren och sångaren hade komponerat
en ny hymn till Venus, jämförd med vilken Lucretius’ hymn påminde om en
nyfödd vargs gnällande. En härskare, som var så god, kunde ej plåga sina
undersåtar så. Var inte grym, Cæsar!

— Var icke grym, o Cæsar! upprepade alla, som sutto i närheten.

Nero bredde ut sina händer till tecken på, att han måste ge vika. Nu lyste
allas ansikten av tacksamhet, och allas blickar riktades på honom. Men
först lät han sända bud till Poppæa att han skulle sjunga. Han sade. att
Poppæa ej kunnat infinna sig till festen på grund av illamående, men då
ingen medicin kunde skaffa henne sådan lindring som hans sång, ville han
ej beröva henne detta tillfälle.

Poppæa anlände också snart. Ännu härskade hon oinskränkt över Cæsar,
som över en slav, men hon visste också, att det var farligt att reta hans
egenkärlek. Vacker som en gudinna inträdde hon i salen, liksom Cæsar
klädd i en ametistfärgad tunika; om halsen bar hon ett halsband av jättestora
pärlor, som en gång rövats från Massinissa. Hon var guldhårig och ljuv,
och fastän hon skilts från två män hade hon bevarat en ungmös utseende.

Man hälsade henne med ropet Divina Augusta! Lygia hade aldrig i sitt liv
sett något så vackert, och hon trodde knappast sina ögon. ty hon visste, att
Poppæa Sabina var en av jordens fördärvligaste kvinnor. Hon hade hört av
Pomponia, att det var Poppæa, som drivit kejsaren att mörda sin egen moder
och maka; hon hade hört, att man nattetid slog omkull hennes statyer i
staden. Och nu, då hon såg denna kvinna, som av Kristi anhängare
betraktades som förkroppsligandet av alla laster, föreföll det henne, att blott så
kunde änglarna se ut. Hon kunde ej taga sina ögon från henne, och ofrivilligt
halkade en fråga över hennes läppar:

— Ack, Marcus, kan det vara möjligt?

Men Vinicius, som var förargad över, att så mycket annat drog hennes
uppmärksamhet från honom, sade:

— Ja, hon är vacker, men du är hundra gånger vackrare. Du vet ej
själv, hur vacker du är, visste du det, skulle du liksom Narcissus förälska dig
i din egen bild. — Poppæa badar i åsnemjölk, men dig måste Venus ha badat
i sin egen. Du känner ej dig själv, occlle mit Berör denna vinpokal med
dina läppar, att jag må trycka min mun mot samma ställe.

Och han flyttade sig allt närmare Lygia, men denna drog sig närmare
Acte. I detta ögonblick befalldes tystnad, ty Cæsar hade rest sig. Sångaren
Diodor räckte honom en luta av det slag, som kallades delta; Terpnos, som
skulle ackompanjera honom, trädde fram med ett annat instrument, som
kallades nabhum. Nero ställde lutan mot bordet och lyfte blicken uppåt och en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0044.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free