- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
51

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— II —

Förvirrade tankar genomkorsade hennes huvud. Ljusets portar öppnade
sig ibland på glänt för henne, men då bländades hon av ljuset, så att hon
icke kunde se något klart. Hon anade blott, att i detta ljus gömde sig en
gränslös lycka, i jämförelse med vilket allt annat var värdelöst. Plötsligt
slog henne tanken, att denne Cæsar, som hon älskade, och som hon
ofrivilligt betraktade som en halvgud, icke var bättre än första bästa slav, och att
detta väldiga palats med sina pelare av numidisk marmor icke var bättre än
en vanlig stenhög. Men slutligen började dessa tankar trötta henne. Hon
försökte sova, men hennes oro höll henne vaken.

Och i tron att ej heller Lygia kunde sova, vände hon sig till henne för
att tala om den förestående flykten.

Men Lygia sov lugnt. Genom de ej helt fördragna gardinerna trängde
några ljusa strålar in i det mörka rummet. Acte betraktade hennes vackra
ansikte, de slutna ögonen och de halvöppna läpparna.

’Hon sover. Hon kan sova’, tänkte Acte. ’Hon är ännu ett barn.’

Och hon tänkte på, att detta barn ändå föredrog att fly hellre än att bli
Vinicius’ älskarinna, hon föredrog elände framför skam, hemlöshet framför
ett präktigt hus, vackra kläder, juveler och fester.

— Varför?

Hon betraktade Lygia, som om hon ville läsa svaret i hennes sovande
ansikte. Hon betraktade hennes rena panna, hennes mörka ögonfransar, de
halvöppna läpparna och den jungfruliga barmen, som höjde och sänkte sig,
och hon tänkte:

— Hur olik är hon icke mig!

Och Lygia förekom henne som ett underverk, som en gudarnas älskling,
hundra gånger vackrare än alla blommorna i Cæsars trädgård och alla
statyerna i hans palats. Men i grekinnans hjärta var ingen avund. Tvärtom, vid
tanken på de faror, som hotade flickan, greps hon av ett djupt medlidande,
och en moderlig känsla vaknade inom henne. I hennes ögon var Lygia icke
endast vacker som en skön dröm, utan hon var även kär för henne. Och
hon böjde sig över henne och kysste hennes mörka hår.

Lygia sov lika lugnt som under Pomponias vård, och hon sov länge.
Middagstiden var redan förbi, då hon slog upp sina blå ögon och förvånad
började se sig om i rummet.

Hon var tydligen förvånad över att ej befinna sig i Aulus’ hus.

— Är det du, Acte? frågade hon slutligen, då hon fick syn på grekinnans
gestalt i skymningen.

— Ja, det är jag, Lygia.

— Är det redan kväll?

— Nej, mitt barn, men middagstimmen är redan förbi.

— Har Ursus icke kommit tillbaka?

— Ursus sade ej, att han skulle komma tillbaka utan endast, att han i kväli
skulle hålla utkik efter bärstolen tillsammans med de kristna.

— Ja visst, det var sant.

De lämnade nu sovrummet och begåvo sig till badet och därifrån förde
Acte sin nya väninna till sin matsal, där de intogo en lätt måltid. Sedan
gingo de ned i palatsträdgårdarna, där de icke behövde riskera att möta
någon, ty Cæsar och hovmännen sovo fortfarande. För första gången i sitt
liv såg Lygia dessa underbara trädgårdar fulla av cypresser, pinjer, ekar,
olivträd och myrtenträd, mellan vilka vita statyer skymtade fram överallt.
Här och där såg man den spegelblanka vattenytan av en liten sjö, där
silvervita svanor simmade, och mellan träden och statyerna vandrade tama gazeller
från de afrikanska öknarna och brokiga fåglar, som man fört hit från alla
världens hörn-

Trädgårdarna voro öde med undantag av några slavar, som arbetade där.
En del av dem grävde, under det de sjöngo en visa med behaglig röst, andra
’nåde slagit sig ned i ekarnas skugga för att vila en stund, medan andra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0053.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free