Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gå in. Efter en kort överläggning återvände de till stridsplatsen, där de
funno några livlösa kroppar, bland dem Atacinus’.
De lyfte upp honom, återvände till Vinicius, hus, men icke heller nu
vågade de gå in.
— Må Gulo föra vår talan, viskade några röster, blodet rinner från hans
ansikte liksom från våra, och vår herre älskar honom. För honom är det icke
så farligt.
Gulo, en gammal germansk slav, som hade vårdat Vinicius i hans barndom
och som han ärvt av sin moder, Petronius’ syster, sade:
— Jag skall göra det, men ni måste alla följa med in. Hans vrede må icke
falla ensamt på mig.
Vinicius hade nu alldeles förlorat tålamodet. Petronius och Chrysothemis
skrattade åt honom, men han fäste sig icke vid det. Han gick oroligt fram
och tillbaka i atrium och upprepade för sig själv:
— De borde redan vara här! De borde redan vara här!
— Han ville rusa ut, men de båda andra höllo honom kvar.
Plötsligt hördes steg i hallen, och slavarna störtade in i atrium med stort
buller. De ställde upp sig i led längs väggen, sträckte tipp armarna och
började ropa med jämmerlig röst:
— Ah!. . . Ah!
Med ett språng stod Vinicius bredvid dem .
— Var är Lygia? skrek han med en fruktansvärd röst.
,— Ah! . . .
Gulo trädde fram, visade på sitt ansikte, som strömmade av blod och sade:
— Här ser du vårt blod, herre! Vi försvarade henne! Här är blod, herre,
här ser du vårt blod!
Men han hann knappast tala till slut, ty Vinicius grep en lampa av brons,
och med ett enda slag krossade han slavens huvud. Därpå fattade han tncd
båda händerna tag i huvudet och upprepade med hes röst:
— Me miserum. Me miserum!
Hans ansikte blev blått, ögonen trängde ur sina hålor, och fradgan stod
honom om munnen.
— Piskor! skrek han slutligen med omänsklig röst.
— Herre! Ah! . . förbarma dig över oss! stönade slavarna.
Petronius steg upp med ett uttryck av vämjelse på sitt ansikte.
— Kom Chrysothemis! sade han. Om du vill se rått kött. skall jag låta
öppna en slaktarbutik i Carinæ.
Och de lämnade huset.
Men hela huset, som var prytt med myrten och murgröna och smyckat till
fest, genljöd av slavarnas tjut och piskornas vinande, och dessa ljud upphörde
icke förrän fram emot morgonen.
XI.
Vinicius gick icke till vila den natten.
En stund efter det Petronius gått samlade han en liten skara andra slavar
och rusade ut i spetsen för dem att trots den sena timmen söka efter Lygia.
Han genomsökte esquilinska kvarteret, Subura, Vicus Sceleratus och alla
närgränsande gator Därefter begav han sig till Capitolium, gick över
Fabricius-bron till ön och genomströvade hela stadsdelen på andra sidan Tibern. Först
i gryningen återvände han hem. Bagarna hade redan, slagit upp sina bodar,
och grönsaksmånglarnas vagnar och mulåsnor syntes här och där i gatorna.
Hemkommen lät han föra bort Gulos lik, som hittills inpen vågat röra.
Därefter skickade han de slavar, som hämtat Lygia från palatset, till Ergastulum,
ett fängelse för slavar, ett straff, som nästan ansågs värre än döden.
Slutligen kastade han sig på en bänk i atrium och gjorde upp planer, hur han
skulle söka reda på Lygia.
Att avstå från henne, att förlora henne, att aldrig mer få se henne tycktes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
