- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
61

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 6i —

hundra gånger större än den, han begärde. Hon skulle ha bestrukit hans
dörrposter med vargister och slagit sig ned på fårskinnet vid hans härd som
hans maka. Han skulle från hennes läppar fått höra bröllopsformelns ord:
"Där du är, Cajus, där är även jag, Caja," och hon skulle ha varit hans för
alltid. Varför hade han icke handlat så? Och nu skulle han kanske aldrig
återfinna henne, eller om han funne henne, skulle hennes undergång vara
säker. Nu började vreden på nytt bemäktiga sig honom, men denna gång
vändes den varken mot Aulus eller Lygia utan rnot Petronius. Denne var skuld
till allt. Om inte han funnits, skulle Lygia nu varit hans brud, och inga
faror skulle hotat henne. Men nu var det för sent att göra det onda ogjort.

— För sent!

En avgrund tycktes öppna sig framför hans fötter. Han visste ej, vad han
skulle göra. Acte återupprepade som ett eko; För sent! och från en annans
läppar ljödo orden som en dödsdom i hans öron. Endast en sak stod klar
för honom; han måste finna Lygia eljest skulle han bli olycklig.

Mekaniskt svepte han togan om sig, och han skulle just avlägsna sig utan
avsked, då förhänget drogs åt sidan, och han fick se Pomponias sorgklädda
gestalt framför sig.

Även hon hade tydligen hört talas om Lygias försvinnande och hade nu
kommit till Acte för att få några upplysningar.

Då hon fick syn på Vinicius, vände hon sitt bleka, fina ansikte mot
honom, och sade:

— Marcus, måtte Gud förlåta dig allt ont du tillfogat oss och Lygia!

Han sänkte huvudet i medvetandet om sin skuld, men han förstod icke
vilken gud väl skulle vilja förlåta honom, eller varför Pomponia talade om
förlåtelse i stället för om hämnd.

Slutligen avlägsnade han sig med huvudet fullt av dystra tankar och hjärtat
av omätlig sorg.

På gården och i gallerierna stodo grupper av oroliga människor. Bland
slavarna såg man patricier och senatorer, som kommit för att efterhöra det
kejserliga barnets befinnande. Underrättelsen om den lilla "gudinnans"
sjukdom hade tydligen spritt sig hastigt, ty genom porten strömmade alltjämt nya
gestalter in. En del av dessa, som såg Vinicius komma ut från palatset,
hejdade honom för att få höra något nytt, men han gick förbi utan att svara,
tills slutligen Petronius sprang rakt i famnen på honom och sålunda fick
honom att stanna.

Vinicius skulle säkert ha gjort sig skyldig till något brott i Cæsars palats,
om han ej varit så nedbruten och olycklig, att till och med hans medfödda
häftighet lämnat honom. Han sköt Petronius åt sidan och ville gå vidare, men
denne höll honom kvar med våld.

— Hur mår det gudomliga, kejserliga barnet? frågade han.

— Må helvetet uppsluka henne och hela detta hus! svarade Vinicius med
sammanbitna tänder.

—Tig, olycklige! sade Petronius och såg sig omkring. Därpå tillade han
skyndsamt:

— Om du vill veta något angående Lygia, så följ mig. Nej, här säger jag
ingenting I bärstolen skall du få höra vad jag tror om hennes försvinnande.

Han lade armen kring den unge mannen och förde honom bort från
palatset. Detta var hans huvudsakliga avsikt, ty nyheter visste han egentligen inga.
Men då han alltid kunde finna på råd och i viss mån kände sig ansvarig för
vad som hänt, hade han redan träffat vissa anstalter för hennes infångande.

Då de sutto i bärstolen, sade han:

— Jag har befallt mina slavar att vid alla stadens portar hålla utkik efter
flickan och den där jätten, som bar henne ut från festen, ty det råder intet
tvivel om, att det är han, som rövat bort henne. Hör på! Det är möjligt, att
Aulus velat dölja henne på någon av sina lantegendomar; i så fall skola vi
snart få veta, i vilken riktning man tänker föra henne . Om man icke lägger
märke till henne vid stadsportarna, så bevisar detta, att hon icke lämnat
staden, och då skola vi redan i dag börja efterforskningarna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0063.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free