- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
71

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

CaéSair om hjälp, ty denne var nedtryckt av ångest och sorg over det
kejserliga barnets sjukdom.

Men ingenting hjälpte, varken offren i templen eller bönerna eller
läkarnas skicklighet eller de trollkonster, till vilka man tog sin tillflykt, då allt
hopp var ute. Efter en vecka dog barnet. Hovet och hela Rom sänktes i
sorg. Nero rasade av förtvivlan, stängde sig inne och åt ingenting på två
dygn, och fastän palatset vimlade av senatorer och patricier, som skyndat dit
för att betyga sitt deltagande, ville han icke träffa någon. Senaten samlades
till ett extra sammanträde, där det döda barnet upphöjdes till gudinna; man
beslöt att bygga ett tempel åt henne och utnämna en särskild präst för detta
tempel. Även i andra tempel offrades åt den döda, och hennes begravning
blev en storartad festlighet, vid vilken folket beundrade Neros gränslösa sorg,
grät med honom, sträckte ut sina händer efter gåvor, men först och främst
fröjdade sina ögon åt det ovanliga skådespelet.

Men detta dödsfall oroade Petronius. Det var allmänt känt i Rom, att
Poppæa ansåg, att barnets död framkallats av ett trollmedel. Detta ansågo
även läkarna, som därigenom rättfärdigade sin egen maktlöshet, prästerna,
vars offer hade varit fåfänga, besvärjarna, som darrade för sina liv och
slutligen hela folket. Petronius var nu glad över att Lygia var försvunnen.
Men då han icke önskade något ont över Aulus, och åt Vinicius och sig själv
önskade allt gott, begav han sig till palatset till den mottagning, som
anordnats för senatorer och ädlingar för att vid detta tillfälle övertyga sig om, hur
mycket Nero trodde på trolldomsryktena, och för att söka taga reda på vilka
följder detta kunde föra med sig.

Då han kände Nero, antog han, att även om denne icke trodde på
trolldom, skulle han låtsa, som om han trodde, dels för att förvilla sin egen
smärta, dels för att få hämnas på någon och slutligen för att avvända
misstanken, att gudarna nu börjat straffa honom för hans egna brott. Petronius
trodde ej ens, att Cæsar hade älskat sitt barn uppriktigt, fastän han sörjde
över dess förlust, och Petronius var övertygad om, att han överdrev sin
smärta. Och han misstog sig icke. Nero lyssnade till senatorernas och
ädlingarnas tröstande tal med förstenat ansikte; hans ögon voro stelt fästade
på en punkt, och det var uppenbart, att om han också led, han likväl först
och främst tänkte på, vilket intryck hans smärta skulle göra på de övriga.
Han spelade den sörjande Niobe och framställde faderssmärtan som en
ko-mediant på scenen. Men han kunde icke länge behålla sin ställning av stum
och förstenad smärta, ty ibland gjorde han en rörelse, som om han strödde
aska på sitt huvud, och ibland lät han höra ett dovt stönande. Då han fick
se Petronius, sprang han upp och ropade med tragisk röst:

— Ack! Även du är skuld till hennes död. På ditt råd kom denna onda
ande in i mitt hus, som med en blick sög livet ur hennes bröst. Ve mig!
Jag skulle hellre vilja avstå från Helios’ ljus än från mitt barn. Ve mig! Ack!

Han höjde rösten mer och mer, tills den slutligen övergick i ett förtvivlat
skrik, som kom Petronius att helt hastigt besluta sig för att sätta allt på
ett tärningskast. Han sträckte ut sin hand, rycke till sig silkesduken, som
Nero alltid bar kring halsen, och satte den för hans mun.

— Herre! ropade han allvarligt, låt Rom och hela världen förgås ar sorg,
men bevara din röst åt oss.

De närvarande stodo stumma av förvåning. Cæsar själv var häpen, endast
Petronius stod lugn. Han visste ju vad han gjorde. Han visste, att Terpnos
och Diodor hade befallning att tillsluta Cæsars mun, då han höjde rösten för
mycket och utsatte den för den ringaste fara.

— Cæsar! fortfor han med samma sorgsna röst. Vi ha lidit en gränslös
förlust, men låt oss åtminstone få behålla denna kostliga skatt till rår tröst.

Neros ansikte skälvde, tårarna kommo i ögonen på honom. Plötsligt
lutade han sitt huvud mot Petronius’ bröst och sade med kvävd röst:

— Endast du, Petronius, tänkte på detta! Endast du, Petronius! Endast du!

Tigellinus blev grön av avund. Men Petronius sade:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0073.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free