Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
~~ tf, -
het, som han redan lagt märke till, då han hörde dem sjunga, ty denne fiskare
tycktes honom långt ifrån som någon överstepräst, bevandrad i ceremonier,
utan som ett enkelt vittne, som hade kommit långt bortifrån för att förkunna
en sanning, som han själv trodde på liksom sin egen tillvaro, och som han
älskade just emedan han trodde på den. Därför lyste i hans ansikte den
övertygelsens kraft, som endast sanningen kan skänka. Och den skeptiske
Vinicius kände en feberaktig nyfikenhet att få höra vad denne mystiske Kristi
lärjunge skulle säga, och att få veta innebörden i den lära, som Lygia och
Pomponia Græsina bekände sig till.
Och Petrus började tala som en fader, som undervisar sina barn och talar
om för dem, hur de skola leva. Han uppmanade dem att avstå från flärd
och fåfänglighet, att älska fattigdom, kyskhet och sanning, att tåligt bära
orättvisor och förföljelser, att lyda sina överordnade, att akta sig för
förräderi, bedrägeri och förtal, och att slutligen bli ett föredöme både för
varandra och för hedningarna.
Vinicius, för vilken det goda var det, som kunde åter föra Lygia till
honom, och det onda allt det, som skilde dem åt, rördes och upprördes samtidigt
av dessa råd: ty det föreföll honom, som om den gamle, då han uppmanade
sina åhörare till kyskhet och kamp mot begären, icke blott vågade fördöma
hans kärlek, utan även stärka Lygia i hennes motstånd mot honom. Han
förstod, att om hon var med i denna församling och hörde dessa ord, måste hon
ju anse honom som en förtappad syndare och en fiende till denna lära. Och
vid denna tanke blev han rasande och tänkte för sig själv;
— Vad är det egentligen för nytt, jag har hört? Är det någon ny lära?
Detta har ju varenda människa hört förr. Cynikerna lärde fattigdom och
återhållsamhet. Sokrates lärde, att dygd var något eftersträvansvärt. Den förste
stoikern och till och med en filisof som Seneca, som äger hundra bord av
citronträ, uppmanade till måttlighet, sanning och tålamod, och allt detta
förefaller mig som gammal, anfrätt säd. Det är för gammalt.
Men på samma gång kände han en viss besvikelse. Han hade ju väntat,
att få någon magisk hemlighet avslöjad, eller åtminstone få höra en glänsande
vältalare. Och nu fick han i stället höra ett enkelt okonstlat tal. Det enda,
som förvånade honom, var den uppmärksamhet, med vilken församlingen
lyssnade till honom.
Den gamle mannen fortsatte sitt tal till de andlöst lyssnande åhörarna, och
uppmanade dem att vara fridsamma, rättfärdiga och goda, icke endast för
att få frid i detta livet, utan för att de efter döden skulle få leva med Krisus
i evighet i sådan glans och ära, som de aldrig kunde drömma om på jorden.
Och Vinicius måste erkänna, fastän han på förhand var avogt stämd mot
den gamle, att här fanns en betydande skillnad mellan denna lära, och de, som
cynikerna, stoikerna och de övriga filosofskolorna förkunnade, ty dessa ansågo
dygden som det enda förnuftiga och praktiska i detta livet, under det att
denne man utlovade odödligt liv, och icke en glädjelös odödlighet i skuggornas
underjordiska rike, utan en odödlighet i glans och härlighet, som icke stod
långt efter gudarnas lysande tillvaro. Inför en sådan tro fick dygden ett
oerhört värde och livets alla besvärligheter fingo alls ingen betydelse. Ty att lida
en kort tid endast för att uppnå en gränslös lycka, är något helt annat än
att lida blott emedan det nu en gång är inrättat så. Men den gamla mannen
sade vidare, att man skulle älska dygden och sanningen för deras egen skull,
ty den högsta dygden och den högsta sanningen var Gud själv. Den, som
älskade dygden och sanningen, älskade därför även Gud och blev hans älskade
barn. Vinicius hade svårt för att förstå allt, men han visste av de ord, som
Pomponia Græcina yttrat till Petronius, att Gud enligt de kristnas uppfattning
var endast en och allsmäktig; och då han nu även hörde, att han var allgod
och rättrådig, kom han ofriviligt att tänka på, att i jämförelse med en sådan
demiurg måste Jupiter, Saturnus, Apollo, Juno, Vesta och Venus förefalla som
en barnslig, larmande hop, som icke gjorde något annat än ställde till ont.
Men störst blev den unge mannens förvåning, då den gamle sade, att Gud även
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
