- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
103

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI - XXII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 103 —

sig. Nu gällde det att gå försiktigt fram, för att ej draga uppmärksamheten
till sig. Chilon klagade över smärtor i benen och blev allt längre efter de
övriga, men Vinicius brydde sig ej om det, ty han insåg, att den fege greken
icke skulle vara honom till någon nytta nu. Han skulle till och med ha
till-låtit Chilon att gå sin väg, men den ädle filosofen drevs framåt av nyfikenhet,
Ibland fortade han stegen för att hinna fatt dem och upprepade sina råd.

De gingo en god stund ända tills de kommo till andra sidan Tibern, och
solen höll just på att gå upp, då den lilla gruppen, i vilken Lygia befann sig,
upplöstes. Aposteln, den gamla frun och gossen gingo uppför floden, medan
den andre gamle mannen med Ursus och Lygia veko av i en smal gata och
trädde in i ett hus, där det fanns två butiker, en oliv- och en fågelhandel.

Chilon, som. höll sig en femtio steg bakom de övriga, blev stående som
fastnaglad, han tryckte sig intill muren och viskade till de båda andra, att
de skulle vända tillbaka till honom.

Det gjorde de också, ty det gällde att överlägga.

— Gå och se efter, om detta hus även har utgång på baksidan, sade Vinicius
till Chilon.

Denne, som nyss klagat över smärtor i benen, skyndade bort lika snabbt,
som om han haft Mercurius’ vingar på sina hälar, och var tillbaka om ett
ögonblick.

— Nej, sade han, det finns bara en utgång.

Så knäppte han sina händer och tillade:

— Jag besvär dig, herre, vid Jupiter, Apollo, Vesta, Cybele, Isis och Osiris,
vid Mitra, Baal och alla öster- och västerländska gudar att uppskjuta din
plan. Hör på mig!

Men plötsligt hejdade han sig, då han märkte, att Vinicius var blek av
sinnesrörelse, och att hans ögon glimmade som en varg. Man behövde endast
se på honom för att förstå, att ingenting i världen skulle kunna få honom
att ändra beslut. Croton spände ut sitt Herkules bröst och svängde sitt stora
huvud från den ena sidan till den andra liksom en björn i sin bur. För
övrigt syntes icke ett spår av oro i hans ansikte.

— Jag går först in, sade han.

— Nej, du skall följa efter mig, sade Vinicius i befallande ton.

Så försvunno de båda i den mörka förstugan.

Chilon sprang och gömde sig bakom hörnet till närmaste gränd och
avvaktade vad som skulle komma.

XXI.

Först inne i förstugan insåg Vinicius hela svårigheten i sitt företag. Det
var ett stort hus på flera våningar, en av dessa byggnader, som det fanns så
gott om i Rom och som uppfördes i och för uthyrning. Vanligtvis voro de
så dåligt byggda, att knappast något år förgick, utan att flera av dem störtade
samman över invånarnas huvuden. I dessa verkliga bikupor bodde en ytterst
fattig och talrik befolkning. Många av Roms gator hade inga namn och husen
saknade nummer. Ägarna uppdrogo åt sina slavar att driva in hyrorna, men
då dessa icke behövde göra någon anmälan om hyresgästerna till
myndigheterna, kände de därför ofta själva ej till deras namn. Att söka rätt på
någon i ett sådant hus var oerhört svårt, i synnerhet om det ej fanns någon
portvakt.

Genom den långa, smala förstugan kommo Vinicius och Croton in i en
liten gård, som utgjorde ett slags gemensamt atrium med en springbrunn i
mitten. Utifrån gården ledde trappor av sten eller trä upp till gallerier, från
vilka man sedan kom in till boningsrummen. Även på första våningen lågo
boningsrum, en del försedda med dörrar, andra avskilda från gården endast
medelst ylleförhänge, som mestadels voro urblekta och trasiga.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0105.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free