Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 119
mitt svärd för att förrsvara honom, och jag högg örat av översteprästens
tjänare. Och jag skulle ha försvarat honom mer än mitt eget Hr, om han icke
hade sagt till mig: ’Stick ditt svärd i skidan! Skall jag icke tömma den
kalk, som min Fader gfvit mig?’.,.. Sedan togo de och slogo honom i
bojor.
Vid dessa ord lyfte han handen till sin panna, som för att få bukt med
minnena, innan han fortsatte. Men Ursus kunde icke lägga band på sig
längre, utan rusade upp och började röra omkring med eldgaffeln på härden, s&
att ett regn av gnistor sprutade upp. Därpå satte han sig åter och sade:
— Vad som än hänt, skulle jag ha försvarat honom...."
Men han hejdade sig plötsligt, ty Lygia hade lagt fingret på sina läppar.
Han andades häftigt, och det var tydligt, att han upprördes ända in i själen,
och fastän han alltid var beredd att kyssa apostelns fötter, kunde han dock ej
gilla hans handlingssätt i detta fall. Om någon i hans närvaro rågat lyfta
en hand mot Frälsaren, om han varit med honom den där natten, hur skulle
han då icke ha slagit både soldater, präster och tjänare. Hans ögon fylldes
av tårar vid blotta tanken därpå. Men han oroades ar samvetskval, ty å ena
sidan tänkte han på, att han icke endast själv skulle ha försvarat Frälsaren
utan även kallat sina tappra lygier till Hans hjälp. Men å andra sidan
förstod han, att detta skulle varit olydnad mot Frälsarens vilja och kanske
hindrat världens återlösning.
Därför kunde han icke återhålla sina tårar.
Och Petrus tog bort händerna från pannan och fortsatte sin berättelse,
men Vinicins föll åter i en lätt slummer. Vad han nu hörde blandade sig
med vad aposteln berättat dagen förut i Ostrianum om den dag, då Kristus
uppenbarade sig på stranden av Tiberius’ hav. Han såg den vidsträckta
vattenytan och på den en fiskarbåt, i vilken Petrus och Lygia befunno sig.
Han, Vinicius, simmade efter dem med all kraft, men smärtan i hans brutna
arm hindrade honom från att nå fram till dem. Stormen drev vattnet i hans
ögon, han var nära att drunkna, och med hjärtslitande röst ropade han på
hjälp. Då föll Lygia på knä framör aposteln och denne vände båten och
sträckte ut en åra, som Vinicius grep. Väl uppe i båten förlorade han
medvetandet.
Sedan tycktes det honom, som om han såg en väldig människoskara simma
efter båten. Vågorna slogo över deras huvuden, ibland såg man endast deras
händer, som sträcktes örer vattnet, men Petrus räddade de drunknande, den
ene efter den andre, och drog dem upp i sin båt, som genom ett under blev
allt större och större. Vinicius undrade över, huru den kunde rymma så
många, och greps av fötrfäran, att den skulle sjunka. Men Lygia lugnade
honom och visade honom ett ljus på den avlägsna kust, de styrde emot. Här
blandades åter drömmarna med vad han hört i Ostrianum, hur Kristus en
gång uppenbarade sig på vattnet. Han såg framför sig i ljusskenet på
stranden en gestalt, som Petrus styrde emot. Men allteftersom de kommo
närmare, lade sig stormen och ljusskenet växte i styrka. Människoskaran stämde
upp en mild hymn, och luften tycktes mättad av nardusdoft. En regnbåge
speglade sig på vattenytan, rosor och liljor tittade fram ur djupet. Slutligen
stötte båten sakta mot stranden. Nu grep Lygia hans hand och sade; "Kom.,
jag vill leda dig!" Och hon ledde honom fram mot ljuset.
Ater vaknade Vinicius, men hans drömmar förflyktigades endast
långsamt-En stund trodde han, att han ännu befann sig på sjön, omgiven av
människoskaran. Utan att själv veta varför började han söka efter Petrus utan att få
syn på honom. Men elden på härden, kring vilken ej någon satt längre,
gjorde honom klarvaken. Olivgrenarna glödde under askan, under det att
pinjegrenarna, som tycktes nyss lagda dit, brunno med klar låga. I denna
belysning fick Vinicius syn på Lygia, som satt ett stycke från hans bädd.
Hennes anblick grep honom ända in i själen. Han kom ihåg, att hon
tillbringat hela natten förut i Ostrianum och att hon varit sysselsatt med honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
