Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVIII - XXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— <34 —
•r rädd att göra något, som kunde göra henne ledsen eller såra henne. —
Ja, Cajus, min själ är förändrad, och ibland känner jag mig väl till mods
vid den tanken, men ibland grämer det mig, ty jag fruktar, att jag förlorat
min forna tapperhet och min forna energi. Och jag är så grundligt
förändrad, att jag känner, att om Lygia vore lik Nigida, Poppæa, Crispinilla och
de andra frånskilda kvinnorna bland oss, om hon vore lika lättsinnig och
lättköpt som de, skulle jag icke älska henne på långt när så mycket som nu.
Men då jag älskar henne för det, som skiljer oss åt, kan du förstå vilket
kaos som råder i min själ, och vilket mörker, jag lever i. Jag lever endast i
hoppet att få återse henne. Jag vet ej hur det kommer att gå mig i
framtiden. Rom vill jag ej lämna. Den enda trösten i min oro och sorg är den
tanken, att jag är nära Lygia och att jag då och då kan få höra nyheter
om henne genom läkaren Glaukos, som lovat besöka mig, och genom Paulus
av Tarsus. Nej, jag skulle icke lämna Rom, även om man erbjöde mig att bli
ståthållare över Egypten. Du må också veta, att jag befallt en bildhuggare
att göra ett gravmonument över Gulo, som jag ju dräpte i min vrede.
Försent kom jag att tänka på, att han burit mig på sina händer, och att det
var han, som först lärde mig att spänna en båge Jag vet ej, varför just nu
hans minne steg upp för mig och kom mig att känna ånger och
samvetskval.... Om du förvånas över vad jag skriver, så vet, att jag själv är icke
mindre förvånad, men det är rena sanningen jag skriver dig. Lev väl!"
XXIX.
På detta brev erhöll Vinicius intet svar, då Petronius väntade, att Cæsar
vilken dag som helst skulle återvända till Rom. Underrättelsen om Neros
förestående återkomst spreds hastigt i staden, och uppväckte stor glädje bland
pöbeln, som längtade efter bröd och skådespel. Helius, Neros frigivne,
tillkännagav äntligen i senaten sin herres ankomst. Men Nero, som inskeppat
sig med sitt hov vid Misenums udde, steg i land i alla städer längs kusten
för att vila ut eller uppträda på teatrarna. I Minturnæ, där han sjöng
offentligt, uppehöll han sig flera dagar och funderade till och med på att
återvända till Neapolis för att där invänta vårens ankomst. Under hela denna
tid höll sig Vinicius instängd i sitt hus, tänkande på Lygia och på allt det
nya, som fyllde hans själ med nya förut okända känslor och föreställningar.
Endast då och då mottog han besök av läkaren Glaukos, och vart och ett
av dessa besök fyllde honom med en inre glädje, ty med honom kunde han
tala om Lygia. Glaukos visste visserligen icke, var hon nu höll sig dold, men
han försäkrade honom, att de äldsta omgåvo henne med den kärleksfullaste
vård. En gång, då han rördes av Vinicius’ sorg, berättade han honom, att
aposteln hade tadlat Crispus, emedan denne förebrått Lygia hennes jordiska
kärlek till Vinicius. Då den unge patriciern hörde detta, blev han blek
av-rörelse. Nu hörde han för första gången från främmande och till på köpet
kristna läppar, att hans önskningar och förhoppningar gått i uppfyllelse. 1
första ögonblicket ville han bege sig till Petrus för att tacka honom, men då
han fick veta, att denne icke var i staden utan förkunnade den kristna läran
på landsbygden, besvor han Glaukos att föra honom dit och lovade att skänka
stora summor till församlingens fattiga. Det syntes honom, som om alla
hinder vore röjda ur vägen nu, då Lygia älskade honom, och då han själv var
beredd att när som helst dyrka Kristus. Glaukos uppmanade honom
visserligen ivrigt att låta döpa sig, men han kunde ej ansvara för, att han endast
därigenom genast skulle vinna Lygia och sade honom, att man måste önsk.i
bli döpt för dopets egen skull eller av kärlek till Kristus och icke för att
uppnå andra syften. "Man måste framför allt äga en kristen själ", sade han,
och Vinicius förstod, att Glaukos som kristen endast sade vad han borde
j-äga. Han förstod knappast själv, att en av de största förändringarna hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
