Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXIII - XXXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 154
— Hur skulle jag kunna neka dig en rättfärdig glädje, min son?
Vinicius böjde sig åter över hans hand, ty han kunde ej lägga band i>å
sin översvallande lycka. Men aposteln tog hans huvud mellan sina händer
och sade:
— Frukta ej Cæsar, ty jag säger dig, att han icke skall kröka ett hår på
ditt huvud.
Därefter sände han Miriam att hämta Lygia och bad henne ej tala om,
vem hon skulle träffa bland dem för att bereda henne en så mycket större
glädje.
Vägen var icke lång, och efter en kort stund fingo de se Miriam, ledande
Lygia vid handen bland trädgårdens myrtenträd.
Vinicius hade velat skynda emot henne, men åsynen av den älskade
gestalten gjorde honom kraftlös, och han stod där med bultande hjärta och kunde
knappast hålla sig upprätt. Han var långt mera upprörd än första gången,
han hörde parthernas pilar vina kring sitt huvud.
Hon kom in utan att ana något. Men då hon fick syn på Vinicius, blev
hon stående som fastnaglad. Hennes ansikte blev först blossande rött, och
så mycket blekt. Hon såg på de närvarande med förvånade och förskräckta
blickar. *■
Men överallt såg hon endast vänliga blickar, och aposteln Petrus gick fram
till henne och sade:
— Lygia, älskar du honom alltjämt?
Det blev mycket tyst. Lygias läppar darrade som på ett barn, som håller
på att brista i gråt och som inser, att det måste bekänna sitt brott.
— Svara, sade aposteln.
Och hon sjönk ned till Petrus’ fötter och viskade ödmjukt och med
ängslan i sin röst:
— Ja.
I nästa ögonblick hade Vinicius böjt knä vid hennes sida, och Petrus lade
sina händer på deras huvuden och sade:
— Älsken varandra i Herrens namn och till hans ära, ty det finns ingen
synd i kärlek.
XXXIV.
De gingo fram och tillbaka i trädgården vid varandras sida, och Vinicius
bekände för Lygia vad han förut bekänt för aposteln; oron i hans själ, de
förändringar, han undergått och slutligen den gränslösa längtan, som fyllt
hans själ, sedan han lämnat Miriams hus. Han tillstod för henne, att han
sökt glömma henne, men ej kunnat det. Dagar och nätter hade han tänkt
på henne. Det kors av buxbomskvistar, som hon lämnat kvar åt honom,
hade han hängt upp bland sina husgudar, och han dyrkade det ofrivilligt som
något gudomligt. . . Och han längtade mer och mer efter henne, ty kärleken
var starkare än han, och redan i Aulus’ hus hade den gripit hela hans själ. . .
Ödesgudinnorna spunno livets trådar för andra, men för honom hade kär
leken, längtan och sorgen spunnit dem. Han hade älskat henne redan hos
Aulus och på Palatinen, han hade älskat henne i Ostrianum, när hon
lyssnade till Petrus’ ord, när han gick ined Croton för att röva bort henne, när
hon vakade vid hans sjukbädd och när hon övergav honom. Så hade Chilon
kommit och talat om för honom, var hon bodde och föreslagit honom att föra
bort henne, men han föredrog att straffa Chilon och uppsöka aposteln för att
bedja honom undervisa honom i den sanna tron och anhålla om hennes
hand. . . Välsignat vare det ögonblick, då han kom på den tanken. Nu gick
han vid hennes sida, och nu skulle hon aldrig mer fly från honom, som hon
gjort från Miriams hus.
— Jag flydde ej från dig, sade Lygia.
— Varför flydde du då?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
