Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXIX - XL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— I7i —
De tego båda och. försjönko i drömmar om framtiden. Han tryckte sig
närmare henne och den gyllene riddarringen glänste på hans finger. I denna
stadsdel, som endast beboddes av en fattig arbetarbefolkning, sovo redan alla,
och ej ett ljud störde stillheten.
— Vill du tillåta mig att träffa Pomponia? frågade Lygia.
— Ja visst, min älskade. Vi skola inbjuda dem till vårt hem eller själva
fara och besöka dem. Vill du, att aposteln Petrus följer med oss dit? Han
är redan böjd av ålder och arbete. Även Paulus skall besöka oss, och han
kan kanske omvända Aulus Plautius. Och liksom soldater grundade kolonier
i främmande länder, skola vi där anlägga en kristen koloni.
Lygia grep Vinicius’ hand och ville föra den till sina läppar, men han
viskade sakta:
— Nej, Lygia, nej, jag dyrkar och tillber dig, giv du mig i stället din hand.
— Jag älskar dig!
Han kysste hennes händer, som voro vita som jasminer, och en lång stund
hörde de endast sina egna hjärtan slå. Ej en vindfläkt rördes. Cypresserna
stodo så orörliga, som om de höllo andan.
Plötsligt skar ett oväntat ljud genom tystnaden. Det hördes liksom en åska
nedifrån jorden. Lygia genomfors av en rysning. Vinicius reste sig och
sade:
Det är lejonen, som ryta i sina burar.
Båda lyssnade. Det första rytandet besvarades av ett andra, ett tredje, och
snart från alla håll och kanter. I Rom fanns det ibland flera tusen lejon på
de olika arenorna och ibland under natten lutade de sina jättelika huvud
mot gallren och förkunnade rytande sin längtan efter öknen och friheten.
Även nu hade de gripits av längtan och fyllde hela staden med sitt rytande.
Det lät så dystert och olycksbådande, och Lygia lyssnade med hjärtat
sammanpressat av en sällsam ångest och oro.
Vinicius lade sin arm omkring henne och sade;
— Var ej rädd, älskade. Gladiatorsspelen äro nära, och därför äro alla
djurgårdarna överfulla
De gingo in i huset, men lejonens rytande hördes allt starkare och starkare.
XL.
I Antium vann Petronius nästan dagligen nya segrar över de hovmän, som
sökte tävla med honom om Cæsars gunst. Tigellinus’ inflytande hade sjunkit
till ett intet. I Rom, där det gällde att undanrödja män, som tycktes farliga, att
indraga deras förmögenhet, att giva skådespel, som förbluffade både genom sin
prakt och sin smaklöshet, eller att tillfredsställa Cæsars vansinniga lustar, då
visade sig Tigellinus, som var mycket slug och beredd till allt, nästan
oumbärlig. Men i Antium bland palats och pelarrader, som speglade sig i havet,
förde Cæsar ett helleniskt liv. Från morgon till afton läste man dikter,
diskuterade deras meter och fullkomlighet, beundrade de lyckligaste
vändningarna, sysselsatte sig med teater och musik; med ett ord: man sysslade endast
med det, som grekerna uppfunnit för att försköna livet. Och under sådana
förhållanden måste Petronius få övertaget över Tigellinus och de andra
hovmännen. Cæsar sökte hans sällskap, frågade honom ständigt om råd, när han
diktade, och visade honom en större vänskap än någousing förr. Det föreföll
de andra hovmännen, som om hans inflytande slutligen hade segrat och att
vänskapen mellan Petronius och Cæsar nu vore betryggad för lång tid framåt.
Även de, som förut visat illvilja mot den förnäme epikuréen, trängdes nu
omkring honom och fikade efter hans gunst. Mer än en var i grund ocli
botten belåten över, att en man segrat, som uppskattade var och en efter sitt
verkliga värde och med ett skeptiskt leende mottog smicker från sina fiender
från i går, men som icke var hämndgirig och icke brukade sin makt för att
skada eller förgöra andra. Det fanns ögonblick, då han till och med skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
