Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 177
haft en aning om, kan jag ej leva ett vanligt liv. Musiken säger mig, att
det existerar något utomordentligt och därför söker jag efter det med
uppbjudande av all den makt, soin gudarna lagt i mina händer. Jag vet även,
att man anser mig vansinnig, men det är jag inte. När jag begår någon
galenskap är det endast av leda och otålighet över, att jag inte kan finna
någonting. Jag söker. Förstår du mig? Därför önskar jag vara större än
människan, ty endast då kan jag bli störst som konstnär.
Här sänkte han rösten, så att Vinicius ej kunde höra honom, närmade sin
mun till Petronius’ öra och viskade:
— Vet du, att det var huvudsakligen därför, jag dömde min moder och min
maka till döden? Vid portarna till denna hemlighetsfulla värld ville jag
frambära det största offer, en människa kan göra. Jag trodde, att någonting då
skulle hända, som skulle lyfta en flik av det förhänge, bakom vilket jag
skulle få se det okända. Det skulle överstiga alla mänskliga begrepp, vare sig
i skönhet eller förskräcklighet. Men offret var ej stort nog. Det behövs
tydligen ett större offer. . . Och så må då det ske, som är oundvikligt.
Vad tänker du göra?
— Det får du se, kanske förr än du anar. Men du må veta, att det finns
två Nero. En, som människorna känna, och den andre den konstnär, som
endast du känner och som, när han mejar som döden eller rasar som Bacchus,
endast gör det därför, att han pinas av livets tomhet och ytlighet. . . O, hur
innehållslös kommer ej denna värld att bli, när jag ej längre finnes till. . .
Ingen anar, inte ens du, min vän, vilken konstnär jag är. Men det är just
därför jag lider, och jag försäkrar dig, att min själ ibland är lika svart
som de cypresser, som stå där så dystra framför oss. Det är svårt för en
människa att samtidigt bära bördan av den högsta makt och den högsta
talang. ..
— Jag deltager med allt hjärta i din sorg, Cæsar, och med mig förena sig
jorden och haven, för att ej tala om Vinicius, som avgudar dig av hela
sin själ.
— Jag har alltid tyckt om Vinicius, sade Nero, fastän han tjänar Mars
och ej muserna.
— Han tjänar Afrodite framför allt, sade Petronius.
Och plötsligt beslöt han att med ett slag undanstöka sin systersons
angelägenhet och på samma gång avvärja de faror, som hotade honom.
— Han är lika förälskad som Troilus Cressida, utropade han. Tillåt honom
resa till Rom, o, herre, eljest tynar han bort här. Vet du, att han återfunnit
den lygiska gisslan, som du skänkte honom? När Vinicius lämnade Rom,
kvarlämnade han henne i en viss Linus’ vård. Jag har ej nämnt detta för
dig, ty du har ju varit sysselsatt med din hymn, och det är viktigare än allt
annat. Vinicius ville göra henne till sin älskarinna, men då hon är lika
dygdig som Lucretia, förälskade sig Vinicius i hennes dygd, och nu vill han
gifta sig med henne. Hon är en kungadotter, och han kommer ej att ingå
någon vanhedrande förbindelse, men som en äkta soldat suckar han och
faller av av längtan, medan han väntar på sin kejsares tillåtelse.
— Det är ej kejsaren, som utväljer hustrur åt sina soldater. Varför är han
då så angelägen om min tillåtelse?
— Jag sade dig ju, att han avgudar dig, herre.
— Så mycket säkrare kan han vara på min tillåtelse. Det är en vacker
flicka, men något för smal om höfterna. Poppæa beklagade sig en gång över,
att hon förhäxat vårt barn i det kejserliga palatsets trädgård.
— Men jag sade Tigellinus, att gudomligheter ej taga skada av onda ögon.
Han blev förvirrad, och du utropade: ’Habetl’ Kommer du ihåg det?
— Ja, jag minns det.
Så vände han sig till Vinicius och sade:
— Älskar du henne verkligen så, som Petronius säger?
— Ja, jag älskar henne, herre, svarade Vinicius.
Quo Vadis 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
