- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
179

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLI - XLII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 179

— Ve mig, olycklige!

Den unge mannen kastade ar sig togan »ch rusade ut, endast iklädd tunikan.

Nero lyfte sina händer mot himlen och ropade:

— Ve dig, Priamus’ heliga stadl

XLII.

Vinicius befallde i hast några slavar att följa efter honom. Så kastade
han sig upp på en häst och galopperade mitt i den mörka natten genom
A11-tiums öde gator i riktning mot Laurentium. Den förfärliga nyheten hade
försatt honom i ett tillstånd av vilt raseri. Han visste ibland icke vad som
försiggick med honom, han kände endast, att olyckan satt bakom honom och
drev honom själv och hans häst i elden. Han lade sitt huvud mot hästens
nacke och galopperade blint framåt utan att se sig om eller bry sig om de
hinder, som mötte på hans väg. I den lugna, stjärnklara natten föreföllo
häst och ryttare som två drömgestalter. Den idumæiske hästen sänkte
öronen, sträckte på halsen och jagade framåt som en pil, förbi orörliga
cypresser och vita villor. Slavarna, som följde efter Vinicius, hade långt sämre
hästar, och blevo därför snart efter. Som en stormvind ilade han igenom
det sovande Laurentium och tog så av mot Ardea, där han liksom i Aricia,
Bovila och Ustrinum hade sina hästar stående i reserv för att så fort som
möjligt kunna tillryggalägga vägen till Rom. I Ardea tyckte han sig se ett
rosigt skimmer på himlen i nordost. Det kunde vara morgonrodnaden, ty i
juli bröt dagen tidigare in. Men likväl kunde Vinicius ej återhålla ett rop
av förtvivlan och raseri, ty han trodde, att det var återskenet från branden.
Han tänkte på Lecanius’ ord, att hela staden var ett enda eldhav, och han
kände, att han var vansinnet nära, ty han hade förlorat allt hopp att kunna
rädda Lygia eller ens nå fram, innan staden var en enda askhög. Hans tankar
ilade snabbare än hans häst och jagade framför honom som en flock svarta
olycksfåglar. Han visste ej, i vilken del av staden elden uppstått, men han
antog, att kvarteren på andra sidan Tibern med sina tättbyggda hus och
träskjul först skulle bli lågornas rov. Eldsvådor voro ej ovanliga i Rom. De
följdes oftast av plundringar och illdåd, i synnerhet i de kvarter, som
beboddes av en fattig och halvbarbarisk befolkning. Tanken på Ursus for
plötsligt genom hans hjärna. Men vad kunde väl en enda man, även om han vore
en jätte, uträtta mot elementens förhärjande makt? Fruktan för ett
slavuppror var likaledes en mara, som ständigt tryckte Roms invånare. Man
påstod att hundratusentals slavar endast väntade på ett lämpligt tillfälle att
gripa till vapen mot sina förtryckare och Rom. Och nu var ögonblicket
kommet. Det var mycket troligt, att även blodbad och krig rasade i staden
utom elden. Kanske rent av prætorianerna mördade invånarna på Cæsars
befallning. Plötsligt reste sig håret på hans huvud. Han erinrade sig
plötsligt alla de samtal om brinnande städer, som man på sista tiden så ofta fört
vid Cæsars hov. Han tänkte även på Cæsars klagan över, att han måste
skriva en dikt om en brinnande stad utan att ha sett någon och på hans
föraktfulla svar till Tigellinus, då denne erbjöd sig att sticka Antium eller
en konstgjord trästad i brand. Han mindes slutligen Cæsars avsky för Rom
och Suburas smutsiga gränder. Ja, det måste vara Cæsar, som låtit tända
eld på Rom. Endast han kunde våga göra något sådant, och endast
Tigellinus skulle kunna utföra en sådan befallning. Och om Rom brändes på
Cæsars befallning, vem kunde då vara säker på, att han ej också befallt att
invånarna skulle uedslaktas? Det vidundret var i stånd till allt. Alltså brand,
slavuppror och blodbad! Vilket förfärligt kaos! Och mitt ibland allt detta —
Lygia! Vinicius’ stönande blandade sig med hästens frustande. Vem kunde
föra henne ur den brinnande staden? Vem kunde rädda henne? Vinicius
slet med sina fingrar i hästens man och var färdig att bita honom i halsen i
sin smärta. Så jagade plötsligt en ryttare förbi honom, vilken rusade fram

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0181.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free