Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 184
Skådespelare! Modermördare!" ljöd runt omkring. Många ropade, att man
skulle kasta Nero i Tibern, andra, att det nu var slut med Roms tålamod.
Tills vidare vände sig mängdens raseri och förtvivlan mot prætorianerna.
Här och där kom det också till handgemäng, men prætorianerna förstodo att
raskt göra sig till herrar över den värnlösa hopen.
Sedan Vinicius under stora svårigheter tillryggalagt vägen från Via
La-tina till Via Ostiensis, nådde han slutligen fram till en liten by, som hetta
Vicus Alexandri, bortom vilken han satte över Tibern. Även här fanns det
gott om flyktingar, och Vinicius erfor av dem, att endast några gränder hade
brunnit på andra sidan Tibern men att brinnande facklor oupphörligt kastades
mot husen och att snart hela stadsdelen skulle stå i lågor.
Vinicius hyste nu ej det minsta tvivel om, att det var Nero, som låtit
antända staden, och den hämnd, som mängden kallade ned över hans huvud,
tycktes honoin nu rättvis. Vinicius kände sig nu övertygad om, att Neros
timma hade slagit och att Roms ruiner måste begrava detta odjur tillsammans
med hans skändliga dåd. Om det endast funnes någon, som vore djärv nog
att ställa sig i spetsen för den rasande befolkningen, skulle Cæsars öde snart
vara avgjort. En djärv tanke flög genom den unge patricierns huvud. Hur
skulle det vara, om han själv ställde sig i spetsen? Vinicierna voro kända i
hela Rom. Mängden behövde endast ett namn. Den, som kallade romarna
till vapen, tänkte Vinicius, skulle utan tvivel störta Nero och själv anlägga
purpurn. Varför skulle han inte göra det? Han var tapprare, duktigare och
yngre än de andra hovmännen. Kanske även Kristus skulle bistå honom med
sin gudomliga makt? Kanske det rent av var han, som ingivit honom
denna tanke. "O, om det vore sant!" tänkte Vinicins. Då skulle han hämnas på
Nero för allt ont, han tillfogat Lygia och honom själv, han skulle styra riket
i sanning och rättvisa, och utbreda den kristna tron från Eufrat till
Britan-niens dimhöljda kuster och sedan kläda Lygia i purpur och göra henne till
jordens härskarinna.
Men alla dessa tankar övergav han snart. Framför allt gällde det att
rädda Lygia. Nu såg han olyckan på nära håll och greps på nytt av förfäran.
Vid anblicken av denna ocean av eld och rök dog i hans hjärta hoppet, att
Petrus skulle kunna rädda Lygia. Först då han kom till Via Portuensis blev
han lugnare. Här hörde han av flyktingar, att största delen av denna
stadsdel ännu ej nåtts av lågorna, fastän elden på sina ställen redan gått över
Tibern.
Men även här voro gatorna fulla av rök och flyende skaror. Människorna
flydde i tusental. Vinicius möttes av förfärliga syner. Ibland möttes två
människoströmmar, som kommo från olika riktningar, i en smal gränd, och då
uppstod en strid på liv och död. Familjer förlorade sina medlemmar i
vimlet, mödrar ropade förtvivlat på sina barn. Håret reste sig på Vinicius’
huvud vid tanken på, hur det väl skulle vara i eldens omedelbara närhet. Då
och då vältrade sig nya moln av rök från andra sidan av floden, så svarta
och tunga, att de rullade fram tätt utmed marken ocb höljde människor och
hus i ett mörker, svartare än natten. Men ibland skingrades röken av en
vindfläkt, och Vinicius kunde fortsätta sin väg i riktning mot Linus’ hus.
Julidagens hetta, som ökades ytterligare av glöden från branden, blev
outhärdlig. Prætorianerna, som följde Vinicius, hade bliivit efter. Någon hade
sårat hans häst med ett slag air en hammare, och denne kastade sitt blodiga
huvud bakåt, stegrade sig och vägrade att lyda sin ryttare. I samma
ögonblick kom ett nytt rökmoln och insvepte gatan i fullständigt mörker.
Vinicius hoppade av hästen och fortsatte till fots. Han sade sig själv, att alla
hans ansträngningar skulle bli förgäves. Det skulle vara lättare att finna
en nål i sanden på en ^»avsstrand än att söka reda på Lygia i denna
villervalla. Men han ville till varje pris fram till Linus’ hus, även om det skulle
kosta honom livet. Ju närmare han kom floden, desto förfärligare blev
hettan. Vinicius visste, att elden uppstått vid Circus Maximus, och han trodde
därför, att hettan härrörde därifrån och från Forum Boarium och Velabrum,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
