- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
196

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLVII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— iS6 —

— Här närvarande senatorer och även Nerva, Piso och Senecio skola följa
mig.

Därpå gick han långsamt ned från aquædukten. De, som han ropat vid
namn, följde efter ej utan tvekan, men uppmuntrade av Petronius’ lugn. Han
stannade vid foten av arkaderna och gav befallning om att en vit häst skulle
föras fram. Han hoppade upp på den och red i spetsen för de andra mellan
prætorianernas djupa led fram mot den sorlande människomassan. Han var
obeväpnad med undantag av den lilla elfenbenskäpp, han oftast hade i
handen.

I skenet från lågorna såg han runt omkring sig höjda händer, beväpnade
med alla slags kastvapen, gnistrande ögon, svettiga ansikten och fradgande
läppar. Larmet omkring honcm växte och blev till ett enda omänskligt vrål.
Stänger, tjugor och till och med svärd lyftes mot Petronius. Ivriga händer
sträcktes ut för att gripa tag i tyglarna på hans häst, men han red allt längre
in i folkmassan, likgiltig och föraktfull. Ibland slog han de mest påflugna
i huvudet med sin elfenbenskäpp, och hans säkerhet och lugn imponerade på
den upphetsade mängden. Slutligen kände man igen honom, och man började
ropa:

— Petronius! Arbiter elegantiarum! Petronius!

— Petronius! ljöd det från alla håll.

Ju oftare det namnet upprepades, desto lugnare blevo ansiktena och skriken
blevo mindre rasande, ty denne förnäme patricier var oerhört populär, fastän
han aldrig sökt folkets gunst. Han gällde för att vara en människovänlig och
frikostig man, och hans popularitet hade i synnerhet växt redan den gången,
då han lyckats få upphävt den omänskliga dom, enligt vilken alla Pedanius
Se-cundus’ slavar skulle straffas till livet. Därtill kom, att alla voro nyfikna att
få höra, vad väl Cæsars sändebud skulle medföra för nyheter, ty ingen
tvivlade på, att Petronius kom på Cæsars uppdrag.

Han tog av sig sin vita, purpurbrämade toga och svängde den över sitt
huvud till tecken på, att han ville tala.

— Tyst! Tyst! ropade man från alla håll.

Efter en stund blev det tyst. Petronius reste sig i sadeln och talade med
lugn, klar stämma:

— Medborgare! Må de, som höra mig upprepa mina ord för dem, som stå
längre bort. Och må alla uppföra sig som män, och icke som djuren på
arenan!

— Vi lyssna! Vi lyssna!

— Hören mig då! Staden kommer att återuppbyggas. Lucullus’, Mæcenas’,
Cæsars och Agrippinas trädgårdar skola upplåtas åt eder. I morgon börjar
utdelningen av spannmål, olivolja och vin, så att var och en skall kunna
proppa sin måge full. Sedan skall Cæsar anordna sådana skådespel för eder,
vilkas make världen aldrig skådat, vid vilka även gåvor komma att utdelas
åt eder, I kommen att bli rikare efter branden än förut.

Hans ord följdes av ett mummel, som fortplantade sig i alla riktningar från
den plats, där han stod, liksom vågor på en vattenyta, mot vilken man man
slungat en sten. Så hördes vredgade eller gillande rop, som så småningom
övergick till ett enda förfärligt vrål:

— Panem et circenses! Bröd och skådespel!

Petronius svepte åter in sig i sin toga och satt en stund orörlig, lik en
marmorstaty i sin vita dräkt. Larmet växte och överröstade lågornas dån.
Men sändebudet hade synbarligen mera att säga och väntade:

Slutligen lyfte han åter sin hand, bjöd tystnad och ropade:

— Jag har lovat eder panem et circenses. Utbringen nu ett jubelrop till
ära för Cæsar, som föder och kläder eder! Gån sedan hem att sova, ty snart
börjar det att dagas.

Därpå vände han sin häst och red långsamt tillbaka till prætorianernas led.

Snart var han åter vid aquædukten. Där rådde nästan panik Man hade
mittförstått mängdens rop på bröd och skådespel och trodde, att de voro nya

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0198.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free