Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—■ 220 -
Och en natt gick han ut för att uppsöka Petrus. De kristna, av vilka blott
några få funnos kvar, dolde honom nu omsorgsfullt t. o. m. för varandra,
för att inte någon av de mindre ståndaktiga skulle förråda honom ofrivilligt
eller frivilligt. Under den allmänna förvirringen och den allmänna
förskräckelsen hade Vinicius, upptagen av att befria Lygia, helt förlorat aposteln
ur sikte, så att han efter dopet endast hade sett honom en gång, innan
förföljelserna började. Men han begav sig nu till den fossor, i vars hydda han
blivit döpt, och hörde av honom, att de kristna skulle församla sig i en
vingård utanför Porta Salaria, som tillhörde Cornelius Pudens. Fossorn erbjöd
sig att föra Vinicius dit och försäkrade, att han säkert skulle finna aposteln
där. I skymningen gingo de ut, och utanför stadsmurarna vandrade de
genom vassbevuxna klyftor, tills de slutligen nådde vinberget, som låg avsides
i en vild trakt. Församlingen hölls i en lada, som användes för
vinpressning. Till Vinicius’ öron trängde vid inträdet viskande böner, sedan såg han
vid lyktornas matta sken flera gestalter, som knäböjande voro försänkta i bön.
Ett slags litania framsades, en kör av manliga och kvinnliga röster upprepade
varje ögonblick: "Kriste, förbarma dig över oss!" Djup, skakande sorg och
vemod skälvde i dessa röster.
Petrus var tillstädes. Han knäböjde framför ett kors, som hängde på
väggen, och bad. Vinicius kände på långt håll igen hans vita hår och lyfta
händer. Den unge patricierns första tanke var att tränga sig fram genom
församlingen, falla till apostelns fötter och ropa: "Rädda!" Men bönens
högtidlighet eller kanske utmattningen gjorde, att hans knän veko sig. Han
knäböjde vid ingången och upprepade stönande och med sammanpressade händer:
"Kriste, förbarma dig!" Hade han varit vid full besinning, skulle han ha
märkt, att inte endast hans bön var fylld av stön och att inte endast han
hade kommit hit med sin smärta, sin förtvivlan och sin ångest. I hela denna
församling fanns det inte en enda själ, som inte hade förlorat någon kär,
och eftersom de ivrigaste och modigaste av bekännarna redan blivit gripna,
eftersom nya underrättelser varje ögonblick kommo om de misshandlingar och
marter, som de fingo utstå i fängelset, eftersom olyckan var långt större, än
man någonsin kunnat tänka sig, eftersom blott denna lilla hop fanns kvar,
fanns det inte ett enda hjärta i den, vars tro inte hade vacklat och som inte
med förfäran och förtvivlan hade frågat sig: "Var är Kristus? Varför låter
han det onda bliva mäktigare än Gud ?"
Emellertid bådo de alla med förtvivlan om förbarmande, ty i allas själar
glödde ännu en gnista av bopp, att Han skulle komma, krossa det onda till
stoft, störta Nero i avgrunden och grunda sitt herravälde på jorden....
Ännu sågo de upp mot himlen, ännu lyddes de, ännu bådo de i bävan och
ångest. Och ju längre Vinicius upprepade orden: "Kriste, förbarma dig!",
desto starkare greps han av hänförelsen, liksom en gång i fossorns hydda.
Där ropade de till honom i sin bottenlösa smärta, där ropade Petrus till
honom, varje ögonblick kunde himmeln alltså öppna sig, jorden bäva i sina
grundvalar, och Han skulle stiga ned, omstrålad av en outsäglig glans med
stjärnorna vid Sina fötter, barmhärtig och fruktansvärd, och Han skulle
upphöja Sina trogna och befalla avgrunderna att uppsluka deras förföljare.
Vinicius dolde ansiktet i händerna och föll till marken. Genast omgavs han
av djup tystnad, liksom om ångesten hade fått orden att stelna på de
ropandes läppar. Och det tycktes honom, att någonting nu måste ske, att undrets
ögonblick närmade sig. Han var säker på, att om han reste sig upp och
öppnade ögonen, skulle han få se ett ljus, som bländade alla dödliga ögon,
och höra en röst, som skulle försätta alla hjärtan i ångest.
Men tystnaden räckte ännu. Slutligen bröts den av en kvinnas snyftning.
Vinicius reste sig upp och såg med stel blick framför sig.
I ladan dallrade i stället för det överjordiska skenet de svaga lågorna i
lamporna och strålarna från månen, vilka trängde in genom en öppning genom
taket och fyllde den med ett silver vitt sken. De som knäböjde bredvid
Vinicius, lyfte tigande sina tårfyllda ögon mot korset. Här och där ljöd en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
