Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LIII - LIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—■ 224 -
barmhärtige, som bad din fader att taga bitterhetens kalk frän dina läppar.
Tag den även från denne din tjänares läppar, amen.
Och Vinicius lyfte händerna mot stjärnorna och stönade:
— O Kristus, jag är din, tag mig i stället för henne!
I öster började himmeln ljusna.
LIV.
Då Vinicius hade lämnat aposteln, begav han sig till fängelset med
nyväckt hopp. Djupt nere på bottnen av hans själ tjöt ännu förtvivlan och
skräck, men han kvävde dessa toner. Det tycktes honom omöjligt, att ett
förord och en bön från Guds ståthållare kunde vara utan verkan. Han var
rädd, att uppgiva hoppet och att tvivla.
— Jag skall tro på hans barmhärtighet, även om jag ser Lygia i lejonets
käftar, sade han för sig själv, och vid denna tanke trodde han, fastän hans
själ darrade och hans panna var betäckt av kallsvett. Nu var varje slag av
hans hjärta en bön. Han började förstå, att tron verkligen kunde försätta
berg, ty han kände i sig en sällsam kraft, som han aldrig förr hade märkt.
Det tycktes honom, som om han med denna kraft kunde utföra ting, som
ännu i går lågo utanför hans förmåga. Ibland hade han en känsla av att det
onda redan var över. Så snart förtvivlan skrek till i hans själ, kom han ihåg
denna natt och detta heliga gamla ansikte, som var lyft mot himmeln i bön.
Nej! Kristus skall inte avslå en bön från sin förste lärjunge, från sin hjords
herde. Kristus skall inte svika, och jag får inte förtvivla. Och han ilade till
fängelset liksom överbringaren av ett glatt budskap.
Men här väntade honom en överraskning.
Prætorianerna, som avlöste varandra vid det mamertinska fängelset, kände
honom redan alla och gjorde i vanliga fall inga svårigheter, men denna gång
öppnades inte kedjan. I stället kom centurionen fram och sade:
— Förlåt, ädle tribun, vi ha idag befallning att inte släppa in någon.
— Befallning? upprepade Vinicius bleknande.
Soldaten såg medlidsamt på honom och svarade:
— Ja, herre, en befallning från Cæsar. Det är så många sjuka i fängelset,
och man fruktar kanske, att besökarna kunde sprida sjukdomen till staden.
— Men du sade ju, att befallningen endast gällde för idag?
— Vid middagen bytas vakterna.
Vinicius förstummades och blottade sitt huvud, ty det var honom, som om
hans pileolus var av bly.
Soldaten kom närmare och sade med dämpad röst:
—Lugna dig, herre! Vakterna och Ursus vaka hos henne.
Han böjde sig ned, och plötsligt tecknade han på stenarna konturen av
en fisk.
Vinicius såg prövande på honom.
— ... Och du är prætorian ?
— Tills jag kommer att vara där inne, svarade soldaten och pekade på
fängelset.
— Även jag dyrkar Kristus.
— Lovat vare hans namn! Jag vet det, herre. Jag kan inte släppa in dig,
men om du vill skriva ett brev, skall jag lämna det åt vakterna.
—Tack, broder!
Han tryckte soldatens hand och avlägsnade sig. Hans huvudbonad tyngde
inte mer som en börda av bly på honom. Morgonsolen steg upp över fängelsets
murar, och på samma gång som dess klarhet strömmade även modet in i
Vinicius hjärta. Denne kristne soldat var för honom ett nytt bevis på Guds
allmakt. Efter en stund stannade han, fäste blicken vid de rosiga molnen, som
stodo över Capitolium och Jupiter Stators tempel, och utropade:
— Jag har inte sett henne idag, Herre, men jag tror på din barmhärtighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
