Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—■ 231 -
Petronius befann sig bland augustianerna och hade Vinicius i sin bärstol.
Han visste visserligen, att Lygia var sjuk och medvetslös, men då tillträde
till fängelset under sista tiden hade varit strängeligen förbjudet och då man
ersatt de forna vakterna med nya, som inte fingo tala med fångvaktarna och
giva upplysningar om fångarna åt dem, som frågade, var han inte säker på
om inte Lygia befann sig bland de offer, som voro bestämda för den första
skådespelsdagen. För lejonen kunde man även skicka en sjukling på arenan.
Men eftersom offren skulle sys in i djurhudar och släppas in i hopar, skulle
ingen av åskådarna ha kunnat se, om det fanns en mer eller mindre bland
dem, och långt mindre skulle någon kunnat känna igen en av dem. Vakterna
och alla tjänarna på amfiteatern voro mutade, en överenskommelse hade
in-gåtts med djurtämjarna, att de skulle gömma Lygia i en mörk vrå av
amfiteatern och på kvällen överlämna henne åt en av Vinicius’ arrendatorer, som
strax skulle föra henne till de Albanska bergen. Petronius, som var invigd i
hemligheten, rådde Vinicius att öppet begiva sig med honom till amfiteatern
och först vid ingången försvinna i trängseln, skynda till de mörka rummen
och tydligt utpeka Lygia för vakterna för att så förebygga varje möjligt
misstag.
Vakterna släppte in honom genom en liten dörr, som var bestämd för dem
allena. En av dem, vid namn Syrus, förde honom genast till de kristna. På
vägen sade han:
— Jag vet inte herre, om du skall finna, vad du söker. Vi frågade efter
en jungfru vid namn Lygia, men ingen svarade oss, kanske misstrodde de oss.
—• Äro de många? frågade Vinicius.
— Många måste stanna kvar till i morgon.
— Finns det sjuka ibland dem?
— Ingen, som inte kunde stå på sina egna ben.
Syrus öppnade dörren, och de befunno sig i ett stort men lågt och mörkt
rum, i vilket ljuset blott trängde in genom de gallerförsedda öppningarna,
som skilde det från arenan. Vinicius kunde först inte se någonting och hörde
blott rösternas surrande och ropen, som trängde in från amfiteatern. Men
efter en stund, då hans ögon hade vant sig vid halvmörkret, såg han hela
hopar av sällsamma gestalter, som liknade vargar och björnar. Det var de
kristna, som voro insydda i djurskinn. Några stodo upprätt, andra knäböjde
och bådo. Här och där kunde man på håret, som hängde ned över skinnet,
se, att offret var en kvinna. Mödrar, som liknade varginnor, buro på
händerna sina barn, som voro insydda på samma sätt. Men ur djurhudarna sågo
strålande ansikten och ögon, som glänste feberaktigt och glatt. Man kunde
se, att största delen av dessa människor behärskades av en enda överjordisk
tanke, som redan i livet gjorde dem okänsliga för allt, som skedde runt
omkring dem och som kunde vederfaras dem. Många, som Vinicius frågade om
Lygia, sågo på honom som sömndruckna, utan att svara på hans frågor, andra
logo mot honom, lade fingrarna mot läpparna eller pekade på järngallren, som
skilde dem från arenan och genom vilka ljusa strålknippen trängde in. Blott
barnen gräto här och där, förskräckta av djurens rytande, hundarnas skall,
folkets oväsen och sina egna föräldrars djuriiknande gestalter. Vinicius, som
gick vid sidan av Syrus, tittade på varje ansikte, sökte, frågade, snubblade
ibland över kropparna av dem, som hade blivit vanmäktiga av trängseln,
hettan och den skämda luften, och framträngde till den mörka bakgrunden av
rummet, som tycktes vara lika stort som amfiteatern själv.
Men plötsligt stannade han, ty i närheten av gallret tyckte han sig höra en
bekant röst. En stund lyddes han, sedan trängde han sig fram genom
mängden och kom nära den talande. På hans huvud föll en ljusstråle, och vid
skenet av denna kände Vinicius igen Crispus’ magra och obevekliga ansikte
under varghuden.
— Angren edra synder! sade han, ty nu är stunden nära. Men den som
tror, att han skall utplåna sin skuld med döden allena, han begår en ny synd
och skall störtas i den eviga elden. Varje synd, som I begån i livet, har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
