Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 239 —
Nu började man driva in nya offer, som voro insydda i djurhudar, på
arenan.
Även dessa föllo liksom sina föregångare genast på knä, men de uttröttade
hundarna ville inte angripa dem. Några få av dem kastade sig genast över de
närmaste, medan de andra lade sig ned, lyfte sina blodiga nosar och andades
tungt.
Och det i själen oroliga folket, som likväl var drucket av blod och blivit
helt ifrån sig, började skrika med hemska stämmor:
— Lejonen! Lejonen! Fram med lejonen!
Lejonen skulle sparas till nästa dag, men i amfiteatern brukade folket få
sin vilja fram, t. o. m. hos Cæsar. Blott Caligula vågade motsätta sig det,
eftersom han var djärv och ombytlig i sina beslut. Ibland hände det t. o. m.,
att han lät bearbeta folket med käpprapp. Men ofta gav även han efter. Nero,
som älskade bifallet högre än något annat, satte sig däremot aldrig till
motvärn, och allra minst tänkte han nu på att göra det, eftersom han ville blidka
det uppretade folket och vältra skulden till branden över på de kristna.
Han gav alltså tecken till att genast öppna caniculum, och då folket såg
detta, lugnade det sig genast. Man hörde gallren knarra, bakom vilka lejonen
befunno sig. Vid deras åsyn trängde sig hundarna tillsammans i en liten hop
vid andra ändan av arenan, och gnällde sakta. Lejonen vältrade sig på arenan,
det ena efter det andra, jättestora, tunga och gula med stora lurviga huvuden.
Caesar själv vände sitt uttråkade ansikte mot dem och lade smaragden till
ögat för att bättre kunna betrakta dem. Augustianerna hälsade dem med
bifall, mängden räknade dem på fingrarna och iakttog spänt, vilket intryck
deras åsyn gjorde på de krista, som knäböjde i mitten och fortforo att sjunga
sina för många oförståeliga och för alla stötande ord: "Pro Christo! Pro
Christo!...."
Men fastän lejonen voro uthungrade, hade de ingen brådska att kasta sig
över sina offer. Det rödaktiga skenet över arenan störde dem, och de
blinkade alltså liksom bländade med ögonen. Många av dem stucko slött ut
sina gyllene kroppar, några spärrade upp gapet, liksom om de ville visa
åskådarna sina förskräckliga huggtänder. Men åsynen av blodet och de
sönderslitna människokropparna, som i stor mängd lågo på arenan började
långsamt verka på dem. Snart blevo deras rörelser oroliga, manarna reste sig,
näsborrarna söpo lystet in luften. Ett av dem störtade sig plötsligt över liket
av en kvinna med sönderslitet ansikte, stödde sig med framtassarna på
kroppen och slickade med sin taggiga tunga bort de stelnade blodtapparna, medan
ett annat djur gav sig på en man, som höll ett barn, insytt i ett hjortskinn,
på armen.
Barnet skakade av gråt och omklamrade konvulsiviskt faderns hals, men
denne ville förlänga sin sons liv åtminstone ett ögonblick och strävade därför
att slita barnet loss från sin hals och räcka det till längre bort knäböjande
kristna. Men skriken och rörelserna retade lejonet. Plötsligt lät det höra
ett kort, avbrutet rytande, krossade barnet med ett enda slag av tassen,
fattade sedan om faderns huvud med gapet och krossade det på ett ögonblick. Nu
störtade också alla de andra på sina offer. Några kvinnor bland åskådarna
kunde inte undertrycka skrik av förfäran, men folket överröstade dem med
applåder. Likväl tystnade även dessa genast, ty lusten att se på var starkare.
Det var förfärliga ting man såg. Huvuden försvunno i lejonens gap,
kroppar sletos upp med ett enda bett av huggtänderna, hjärtan och lungor sletos
ur kroppen. Man hörde benen krasa mellan tänderna. Några av lejonen
grepo sina offer i sidan eller vid korsbenet och sprungo med ursinniga språng
omkring på arenan, liksom om de ville uppsöka en dold plats för att förtära
dem i ro. Många klättrade upp på varandra under ständig strid, fattade om
varandra med tassarna liksom brottare och fyllde amfiteatern med ett åsklikt
dån. Åskådarna reste sig upp från sina platser, andra lämnade sina och gingo
ned till de lägre avdelningarna för att kunna se bättre. Här rådde en
trängsel, som var dödande. Det tycktes, som om mängden själv slutligen skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
