Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—■ 241
var den rengjord frän lik, blod och smuts, omgrävd, tilljämnad och beströdd
med ett tjockt lager ny sand. Sedan sprungo amoriner in, som strödde blad
av rosor, liljor och olika blommor omkring sig. Man tände rökelsefaten på
nytt och avlägsnade soltaket, eftersom solen redan stod tämligen lågt.
Människohoparna tittade emellertid i förvåning på varandra och undrade
vad för ett skådespel väntade folket ytterligare på samma dag.
Och i själva verket väntade folket ett skådespel, sådant att ingen vågade
hoppas därpå. Cæsar, som för en stund sedan hade lämnat podiet, infann sig
plötsligt på den blomprydda arenan, klädd i en purpurmantel och med en
gyllene krans på huvudet. Tolv sångare med cittror i händerna gingo långsamt
efter honom, men han höll en silverluta i handen, gick mitt ibland dem med
högtidliga steg, böjde huvudet några gånger för åskådarna, slog upp ögonen
mot skyn och förblev stående så någon tid, liksom om han väntade på en
högre inspiration.
Sedan grep han strängarna och började sjunga:
"O, du strålande son till Leto,
härskare över Tenos, Chios och Chrysos!
Har du, åt vilken vården blev anförtrodd
över Ilions heliga stad,
överlämnat denna åt achaiernas vrede
och tålt, att de heliga altarena,
som evigt brunno till din ära,
besudlades av trojanskt blod?
Till dig hava gubbar lyft sina darrande händer,
till dig hava mödrar höjt sin tårfyllda stämma
ur djupet av sitt hjärta, att du måtte förbarma dig
över deras barn.
En sten skulle dessa klagorop ha rört,
men du var hårdare än sten,
Smintheus! för människornas sorg!...."
Sången övergick långsamt till en sorgsen, klagande elegi. I cirkusen blev
allt tyst. Cæsar sjöng vidare, själv rörd.
"Kunde med lyrans gudomliga klang
överrösta hjärtats jämmer och skriken,
medan ögat ännu med tårar
fylles som blommornas dagg,
vid tonerna av denna dystra sång,
som skapats av stoft och aska
låten brand, jämmer, undergångens dag....
Smintheus! var var du då? . . ."
Nu började hans stämma darra, och hans ögon fuktades. I vestalernas
ögonhår hängde tårar, folket lyddes tyst, tills det brast ut i en ihållande
bifallsstorm.
Emellertid hördes utifrån genom Tomitorierna, som öppnats för luftdraget,
knarrandet av de vagnar, på vilka man lastade de blodiga kvarlevorna av de
kristna, män, kvinnor och barn, för att överföra dem till de hemska gravar,
som man kallade puticuli.
Och aposteln Petrus fattade om sitt vita huvud med sina skälvande händer
och ropade inom sig; "O, Herre, Herre, vem har du givit herraväldet över
jorden? Och likväl vill du uppslå din tron i denna stad?
Quo Vadis
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
