- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
248

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LVIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 248 —

— Elott främst bär man facklor. I infinnen eder i vilket fall som helst
vid Libitinas tempel, så snart det blir mörkt, fastän vi vanligen börja vårt
arbete först strax före midnatt.

De tego, men man hörde Vinicius snabba andetag.

Petronius vände sig till honom.

— Jag sade i går, ropade han, att det vore bäst, om vi stannade hemma,
men nu inser jag, att jag inte ens själv kan utstå det.... Om det för
övrigt vore fråga om någon flykt, skulle man vara tvungen att iakttaga större
försiktighet, men eftersom man bär henne ut som död, tycks det mig, som
om någon misstanke inte kan falla på någon.

— Så är det! svarade Vinicius. Jag måste vara där, jag skall själv lyfta
henne upp ur kistan.

— Och sedan hon väl kommit till mitt hus vid Coriola, ansvarar jag för
henne! ropade Niger.

Därmed var samlalet slut. Niger begav sig till sitt folk i värdshuset,
Na-sarius gömde en penningpung under tunikan och återvände till fängelset. För
Vinicius började en dag full av oro och ängslig, feberaktig förväntan.

— Saken torde lyckas, ty den är väl uttänkt, sade Petronius till honom.
Det hade varit omöjligt att ordna allting bättre. Du måste låtsas sörja och
gå omkring i en mörk toga. Men föreställningarna i cirkus får du inte
försumma. Man skall se dig.... Allt är så uttänkt, att ett misslyckande är
uteslutet. Men är du säker på din arrendator?

— Det är en kristen, svarade Vinicius.

Petronius såg förvånat på honom, sedan ryckte han på axlarna och sade
halvt för sig själv:

— Vid Pollux! Hur det utbreder sig! Och hur det klamrar sig fast vid
människosjälarna....! Under sådana omständigheter skulle man på en gång
avsäga sig alla romerska, grekiska och egyptiska gudar.... Det är likväl
märkvärdigt.... Om jag skulle tro, att någonting i världen ännu tillhör våra
gudar, så skulle jag genast lova var och en av dem sex vita tjurar och tolv

åt den kapitolinske Jupiter____ Spara inte heller du på löften för din

Kristus.

— Jag har givit honom min själ, svarade Vinicius.

De skildes åt. Petronius begav sig till sitt kubikulum, men Vinicius gick
för att betrakta fängelset, därifrån begav han sig till sluttningen av den
vatikanska kullen, där den fossors hydda låg, i vilken han mottagit dopet ur
apostelns händer. Det tycktes honom, som om Kristus förr skulle bönhöra
honom här än någon annanstädes. Och då han slutligen fann hyddan och där
kastade sig på marken, ansträngde han all sin själskraft till att bedja om
förbarmande och var så fördjupad häri, att han glömde, var han var och vad
som försiggick med honom.

Inemot eftermiddagen väcktes han av trumpetsignaler, som trängde fram
från Neros cirkus. Han gick ut ur hyddan och såg sig om med ögon, liksom
om han just hade vaknat. Där ute glödde solen och det var tyst. Blott då
och då bröts tystnaden av mässingsinstrumentens toner och gräshoppornas
envisa surrande. Luften blev kvav, himlen över staden var ännu blå, men från
de sabinska bergen samlades mörka moln nere vid horisonten.

Vinicius begav sig hem. I atriet väntade honom Petronius.

— Jag var på Palatinum, sade han. Jag ville göra mig bemärkt och deltog
till och med i tärningsspelet. Hos Anitius äger en festmåltid rum i kväll. Jag
uppgav, att vi skulle komma men först efter midnatt, ty dessförinnan måste
jag sova. Jag skall komma, och det vore bra, om du också komme.

— Ha inga nyheter kommit från Niger, eller från Nasarius? frågade
Vinicius.

— Inga. Först mot midnatt kunna vi få dem. Har du märkt, att det
blåser upp till storm?

— Ja.

— I morgon skola de kristna korsfästas, kanske likväl regnet förhindrar det.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0250.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free