- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
257

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

.w. 257 —

teatern, de vilda djurens tänder, korsen, allt var bättre än dessa hemska rum,
fulla av liklukt, i vilka bedjande människoröster ropade ur alla vrår.

— För oss till döden!

Vinicius knöt händerna, så att naglarna trängde in i huden, ty han kände,
alt han blev svag, och att medvetandet övergav honom. Allt som han gått
igenom, hela hans kärlek och hela hans smärta, blev plötsligt en enda
dödslängtan.

Plötsligt hördes tätt bredvid honom uppsyningsmannen över gravarna:

— Hur många lik haven I idag?

— Det är väl ett dussin, svarade fångvaktaren, men i morgon blir det fler,
ty några därborta vid väggen rossla redan.

Han beklagade sig över kvinnorna, som gömde sina döda barn, för att
behålla dem längre hos sig. Först på liklukten upptäckte man dem, och den
redan förut dåliga luften blev på detta sätt ännu mer förskämd.

— Jag skulle föredraga, sade ban, att vara dömd att arbeta som slav i ett
lantligt ergastulum, än att övervaka dessa hundar, som ruttna redan i livet.

Uppsyningsmannen över gravarna tröstade honom med påståendet, att hans
syssla var lika svår. Under denna tid kom Vinicius tillbaka till verkligheten,
och han började se sig om i källaren, men förgäves sökte han Lygia med
ögonen och han tänkte samtidigt, att han inte mer skulle få se henne levande.
Det fanns här flera sådana rum, som voro förbundna med varandra genom
nya öppningar, men dödgrävarna kommo endast in, där det fanns lik. Han
greps därför av skräck, att det som hade kostat honom så mycken möda skulle
kunna vara förgäves.

Lyckligtvis kom honom hans herre till hjälp.

— Liken måste genast bäras ut, sade han, ty pesten sprider sig mest blott
genom lik. I och brottslingarna komma att dö därav tillsamman.

— Men på alla rummen äro vi blott 10, svarade vaktaren, och sova måste
vi ju också.

— Jag skall lämna kvar 4 av mitt folk, och dessa skola på natten undersöka,
om inte någon har dött.

— Om du gör det, så får jag väl bjuda på ett glas i morgon. Varje lik
måste föras till undersökning, ty det kom befallning, att först genomborra
halsen på liken och först därefter lägga dem i graven.

— Gott, men vi dricka! sade uppsyningsmannen.

Han utsåg fyra av sitt folk, däribland Vinicius, och med de övriga började
han bära bort liken.

Vinicius andades ut, ty nu var han åtminstone säker på att finna Lygia.

Först började han uppmärksamt genomsöka det första rummet. Han tittade
efter i alla mörka vrår, dit inte ens lampans sken trängde, betraktade
gestalterna, som sovo vid väggarna, och de svårt sjuka, som man släpat samman i en
särskild vrå, men Lygia sökte han förgäves. Även i den andra och tredje
källaren blevo hans undersökningar resultatlösa.

Emellertid blev det sent, och man hade burit ut liken. Vakterna lade sig
i korridorerna, som förbundo källrarna, och somnade snart, barnen, som
tröttnat på att gråta, tego, man hörde runt omkring blott andningen från trötta
bröst och här och där en viskad bön.

Vinicius gick med en oljelampa in i den fjärde källaren, som var mycket
mindre, lyfte ljuset upp över huvudet och såg sig om.

Och plötsligt ryckte han till, ty det tycktes honom, som om han såg Ursus
jättegestalt under den gallerförsedda öppningen i väggen.

Genast blåste han ut lampan, närmade sig och frågade:

— Ursus, är det du?

Jätten vände på huvudet.

— Vem är du?

— Känner du inte igen mig? frågade den unge mannen.

— Du har släckt lampan, hur skall jag då kunna känna igen dig?

Qito V a-dis 17

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0259.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free