Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXIV - LXV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
andra behagligare tankar. Då han nämligen hörde, att lammet hade förklarat
krig mot helvetets makter och de onda andarna, till vilka den kristna tron
räknade de hedniska gudarna, så trodde han, att lammet i detta krig kunde
ha störst nytta av honom, ty han kunde inte förstå, att hans själ inte kunde
vara starkare än andra martyrers själar. För övrigt bad han hela dagar,
gjorde sina medfångar allehanda tjänster och tröstade sin prinsessa, som ibland
beklagade, att hon under sitt korta liv inte förmått göra så många gärningar
som den berömda Thabit, om vilken aposteln Petrus hade berättat.
Fångvaktarna, som beundrade denne jättes förfärliga styrka, för vilken varken bojor
eller galler dogo, fingo honom slutligen kär för hans saktmod. Ibland voro
de förvånade över hans glättighet och frågade honom efter anledningen, men
han berättade med sådan orubblig övrtygelse, vilket liv som väntade honom
efter döden, att de med förvåning hörde honom, då de för första gången sågo,
att lycksaligheten fanns till och med i de underjordiska rum, dit ingen
ljusstråle kunde tränga in. Och då han sökte övertala dem att tro på lammet,
kom mången att tänka på, att hans tjänst var en slavs och hans liv en
eländigs, och mången började tänka över sitt elände, som först skulle nå sitt slut
ined döden.
Men döden fyllde dem med ny ångest, och de hoppades intet av den, medan
den lygiske jätten och flickan, lik en blomma, som man kastat på en halmbädd
i fängelset, med glädje gingo mot döden, liksom man går mot lycksalighetens
portar.
LXV.
En afton fick Petronius besök av senatorn Scævinus, som började ett långt
samtal med honom om de svåra tiderna och om Cæsar. Han talade så
öppenhjärtigt, att Petronius tog sig i akt, fastän han var befryndad med honom.
Han klagade över, att det gick hur som helst i världen, att allt måste sluta
med en katastrof, som var värre än Roms brand. Han sade, att till och med
augustianerna voro missmodiga, att Fenius Ruffus, prætorianernas andre
prefekt, blott motvilligt tålde Tigellinus’ avskyvärda välde, och att Senecas hela
släkt var ytterst uppbragt med Cæsars förfaringssätt mot sin gamle mästare
och Lucanus. Slutligen nämnde han folkets missnöje och till och med
prætorianernas, av vilka Fenius Ruffus hade vunnit en stor del för sig.
— Varför säger du detta? frågade Petronius.
— Jag säger det, emedan jag fruktar för Cæsar, svarade Scævinus. Jag
har en avlägsen släkting, som också heter Scævinus, bland prætorianerna, och
genom honom har jag hört, vad som försiggår i lägret.... Även där växer
missnöjet. Caligula, ser du, var också vansinnig, och se, vad hände? Det
fanns en Cassius Chærea.... Det var ju en hemsk gärning, och förvisso
finns det ingen bland oss, som berömmer den, men likväl befriade Chærea
världen från ett vidunder.
— Eller med andra ord, avbröt honom Petronius, du säger som så: Jag
vill inte berömma Chærea, men det var en utmärkt man, och må gudarna
beskära oss många sådana.
Men Scævinus bytte ämne och började oförmodat berömma Pison. Han
berömde hans härkomst, hans ädelmod, hans tillgivrnhet för sin och
slutligen hans förstånd och sällsynta gåva att vinna människor
— Cæsar är barnlös, sade han, och alla se i Pison hans efterföljare. Och
alla skulle otvivelaktigt av hela sin själ hjälpa honom att få makten. Senius
Ruffus tycker om honom, Ennæas släkt är honom bevågen, Plautius Lateranus
och Tullius Senecio skulle gå genom eld och vatten för honom, likaså Natalis,
Subrius Flavius, Sulpicius Asper, Atranius Quinetianus och till och med
Vestinus.
— Den siste kan inte vara Pison till stor nytta, svarade Petronius. Vestinus
är rädd fcr sin egen skugga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
