- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
276

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXVI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 276 —

siga frågor, var den stam bodde, som danade sådana jättar, men han stod
mitt på amfiteatern, naken, mera lik en stenkoloss än en människa, med en
barbars spända och samtidigt sorgsna drag, och när han såg, att arenan var
tom, tittade han med sina förvånade blåa barnaögon än på åskådarna, än pä
Cæsar och än på gallret vid kunikula, varifrån han väntade sina bödlar.

I det ögonblick, då han beträdde arenan, klappade hans enkla hjärta för
sista gången av den förhoppningen, att korset väntade honom, men när han
varken såg något kors eller något hål i marken för något sådan, tänkte han.
att han inte var värdig denna nåd och skulle dö en annan död, kanske mellan
vilddjurens tänder. Han var värnlös och beslöt att dö lugnt och tåligt, som
det anstod en Christi bekännare. Under tiden ville han rikta ännu en bön
till frälsaren, och han knäböjde därför på arenan, knäppte händerna och lyfte
blicken mot stjärnorna, vilka blinkade genom cirkusens öppning upptill.

Hans uppträdande behagade inte åskådarna. Man hade fått nog av dessa
kristna, som dogo som får. Man insåg, att skådespelet måste misslyckas, om
jätten inte ville försvara sig. Här och där hördes en vissling. Många ropade
på mastigoforerna, som med sina daggar drevo på ovilliga kämpar. Efter en
stund tego de likväl, ty ingen visste, vad som väntade jätten, och om han
inte skulle vilja strida, när han stod inför döden.

Man behövde inte vänta länge. Plötsligt hördes mässingsbasunernas skarpa
ton, och vid detta tecken öppnades gallret mitt emot det kejserliga podiet,
och in på arenan störtade under skrik och rop från djurtämjarna en väldig
germansk uroxe, som bar en naken kvinnokropp på hornen.

— Lygia! Lygia! ropade Vinicius.

Sedan grep han med händerna håret vid tidningarna och rullade sig samman
till ett nystan, liksom en, som känner lansspetsen mot sin kropp, och upprepade
med hes, omänsklig stämma:

— Jag tror! Jag tror! Kristus, ett under!

Och han kände inte ens, att Petronius i detta ögonblick dolde hans huvud
med togan. Det tycktes honom, att döden förmörkade hans ögon, han såg
inte och urskilde ingenting. Känslan av en hemsk tomhet grep honom. Ingen
enda tanke fanns kvar i hans huvud, blott hans läppar upprepade som i
vansinne:

— Jag tror! Jag tror! Jag tror!

Plötsligt tystnade alla. Augustianerna reste sig som en man från sina
platser, ty på arenan hände något utomordentligt. Den ödmjuke lygiern, som såg
sin konungs dotter på den vilda oxens born, sprang upp liksom upptänd av
levande eld, krökte ryggen och började gå till anfall på det rasande djuret
från sidan.

Ur alla hjärtan trängde ett kort skrik av förvåning, och sedan uppstod en
dov tystnad. Lygiern hade under tiden plötsligt nått djuret, som befriats från
sina band, och gripit det vid hornen.

— Se! ropade Petronius och tog togan bort från Vinicius’ huvud.

Denne reste sig, böjde sitt dödsbleka ansikte bakåt och såg med glasartade,

frånvarande ögon ned på arenan.

Han andades tungt. I amfiteatern kunde man höra en fluga, som flög förbi.
Människorna trodde inte sina egna ögon. Alltsedan Rom blev till, hade man
inte sett maken.

Lygiern höll det vilda djuret vid hornen, hans fötter grävde sig ned i
sanden över vristerna, ryggen kröktes som en spänd båge, huvudet drogs ned
mellan axlarna och på armarna framträdde musklerna så, att huden nästan
brast av trycket, men han fick uroxen att stå stilla. Människa ocli djur stodo
så orörliga, att åskådarna trodde sig se en tavla, som framställde Herkules’
eller Tesevs’ bedrifter, eller en grupp, huggen i sten. Men under denna
skenbara stillhet, kunde man se hur de båda kämpande varelserna ansträngde
sig. Även oxen grävde sig ned i sanden med benen, och hans mörka, lurviga
kropp spändes så, att h3n såg ut som ett jättelikt klot. Vem skulle först
mattas av, vem skulle först falla? Det var den fråga, som i detta ögonblick var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0278.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free