Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 278 —
terna ropade på nåd för dem båda.
Ursus gick emellertid runt arenan med flickan på sina armar, och i rörelse
och i blick bad han om hennes liv. Nu reste sig Vinicius från sin plats,
hoppade över skiljemuren, sprang fram till Lygia och höljde hennes nakna
kropp i sin toga.
Sedan slet han upp tunikan över bröstet, blottade de sår, som han fått i
det armenska kriget, och sträckte ut händerna mot folket.
Nu överskred folkets hänförelse allt, som man någonsin sett i amfiteatrarna.
Man stampade och skrek. De, röster som ropade på nåd, blevo formligen
hotande. Folket tog sig inte blott an atleten utan försvarade även den unge
krigaren och hans flicka och deras kärlek. Tusentals åskådare vände sig mot
Cæsar med vredesblixtar i ögonen och knutna nävar. Men han tvekade och
vacklade. Han hyste visserligen inget särskilt hat mot Vinicius och av Lygias
död hade han inget intresse, men han skulle ha föredragit att se flickans kropp
söndersliten av uroxens horn eller av vilddjurens betar. Såväl hans grymhet
som hans vanartade fantasi och instinkt funno behag i sådana tavlor. Och
nu ville folket beröva honom detta nöje. Vid denna tanke avspeglades hans
vrede på det feta ansiktet. Även hans egenkärlek tillät honom inte att giva
vika för folkets vilja, och samtidigt vågade han av medfödd feghet inte
motsätta sig den.
Han började därför se efter, om han inte åtminstone bland augustianerna
skulle få se några tummar vända nedåt till tecken på att ägaren önskade de
bådas död. Men Petronius höll handen uppåt och såg nästan utmanande mot
honom. Den vidskeplige men lätt hänförde Vestinus, som fruktade andar men
inte människor, begärde nåd. Detsamma gjorde senatorn Scævinius, Nerva och
Tullius Senecio, den gamle berömde fältherren Ostorius Scapula och Antistius
och Pison och Vetus och Crispinus och Minucius Termus och Portius
Tele-sinus och den ansedde, av folket aktade Thraseas. Vid denna syn tog Cæsar
smaragden från ögat med ett uttryck av förakt och avsky, medan Tigellinus,
som ville förtreta Petronius, böjde sig fram till Cæsar och viskade:
— Giv inte efter, gudomlige, vi ha prætorianerna.
Därpå vände sig Nero åt den sida, där befälhavaren över prætorianerna, den
sträve och honom tillgivne Subrius Flavius, stod, och han fick då se en
märkvärdig syn. Den gamle tribunens ansikte var strängt men överströmmat av
tårar, och han höll handen lyft för att begära nåd.
Emellertid greps mängden av raseri. De stampande fötterna jagade upp
ett moln av damm, som insvepte hela amfiteatern. Genom oväsendet hörde
man ropen: Rödskägg! Modermördare! Mordbrännare! Nero blev rädd. I
cirkusen var folket ensamhärskare. De forna Cæsarerna, särskilt Caligula,
hade visserligen ibland tillåtit sig att handla mot dess vilja, men detta hade
alltid haft uppror till följd, under vilka det ofta kommit till blodsutgjutelse.
Men Nero befann sig i ett annat läge. För det första behövde han folket
som komediant och sångare, och vidare ville han hava det på sin sida i
striden mot senaten och patricierna. Dessutom arbetade han efter Roms brand
på att vinna folket med alla medel och vända dess vrede mot de kristna.
Slutligen insåg han, att det var rent av farligt att längre sätta sig till
motstånd. Ett uppror, som uppstod i cirkus, kunde snart sprida sig till hela
staden och få oberäkneliga följder. Han såg alltså ännu en gång på Subrius
Flavius, på centurionen Scævinus, senatorns släkting, och på soldaterna, och
då han överallt fann rynkade pannor, rörda ansikten och ögon, som voro
riktade mot honom, gav han tecken till benådning.
Då skallade en bifallsåska ända uppifrån och ända ned. Folket var redan
•säkert på de dömdas liv, ty från denna stund stodo de under folkets skydd
■och till och med Cæsar skulle inte ha vågat att längre förfölja dem med
sitt hat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
