- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
280

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXVII - LXVIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

.w. 280 —

Hennes läppar rörde sig åter i en obegriplig viskning, men efter en stund
slötos hennes ögonlock, bröstet höjde sig i en svag snyftning, och hon föll i
en djup sömn, som läkaren Theokles hade väntat och efter vilken han sade,
att tillfrisknandet skulle komma. Vinicius stannade hos henne, knäböjande och
försjunken i bön. Hans själ smälte i en stor kärlek, så stor, att han helt
glömde sig själv. Theokles kom flera gånger in i sovrummet, några gånger
visade sig bakom förhänget Eunices’ gyllene huvud, och slutligen började
kråkorna kraxa i trädgården och förkunna dagens inbrott. Vinicius omfamnade
emellertid i tanken ännu Kristi knän utan att se eller höra, vad som hände
omkring honom, med ett hjärta, sotn förvandlats till en offerflamma av
tacksamhet, och lian låg där försjunken i hänryckning.

LXVIII.

När Lygia var befriad, begav sig Petronius, som inte ville reta Cæsar, med
de andra augustianerna till Palatinum. Han ville veta, vad man skulle tala om
där, och särskilt, om inte Tigellinus hade uttänkt något nytt till flickans
olycka. Hon och Ursus stodo visserligen på sätt och vis under folkets skydd,
och utan att framkalla ett uppror skulle ingen nu ha vågat lyfta en hand
mot henne, men då Petronius kände den allsmäktige prefektens hat,
fruktade han, att denne, som inte kunde komma åt honom själv, skulle arbeta på
att åtminstone hämnas på hans systerson.

Nero var vredgad och upphetsad, ty föreställningen hade utfallit annorlunda,
än han hade önskat. Till en början ville han inte se åt Petronius, men denne
förlorade inte sin kallblodighet, utan gick fram till Cæsar med hela sin
otvungenhet och sade:

— Vet du, gudomlige, vad jag kommer att tänka på? Skriv en dikt om
flickan, som på världshärskarens befallning blir befriad från en vild uroxes
horn och återgiven till den älskade! Grekerna hava ett känsligt hjärta, och
jag är säker på, att en sådan sång skall hänföra dem.

Trots sin vrede fann Nero behag i denna tanke av två skäl.

För det första var det ett välkommet tema för en dikt, och för det andra
fick ban då tillfälle att berömma sig själv som den ädelmodige härskaren.
Han såg därför en stund på Petronius och sade sedan.

— Förvisso, du har rätt. Men passar det att besjunga min egen godhet?

— Du behöver ju inte nämna dig vid namn. Alla i Rom skola dessförutan
förstå, vem som avses, och från Rom sprida sig underrättelserna över hela
världen.

— Och du är säker på att detta skall behaga folket i Achaja?

— Vid Pollux! svarade Petronius.

Han gick belåten därifrån, ty nu var han säker på, att Nero, som
anpassade hela sitt liv efter sina litterära utkast, nu inte skulle vilja fördärva temat,
och att Tigellinus händer på så sätt skulle bliva bundna. Detta ändrade
likväl ingenting i hans plan att avlägsna Vinicius från Rom, så snart Lygias
hälsa blivit någorlunda återställd. Då han träffade honom nästa dag, sade
han:

— För henne till Sicilien. Sakerna ligga så, att ingenting mer hotar från
Cæsars sida, men Tigellinus är i stånd att till och med använda gift, om inte
av bat till dig så av hat till mig.

Vinicius log och sade:

— Hon var bunden på hornen av en vild oxe, och likväl räddade Kristus
henne.

— Offra då en hekatomb åt honom, men tvinga hcnom inte att rädda henne
en andra gång, svarade Petronius med en aning av otålighet. Kommer du
ihåg, hur Eolus mottog Odyssevs, när han kom för att bedja honom för andra
-ängen skicka honom en gynnsam vind? Gudarna tycka inte om att upprepa sig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0282.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free