Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXIX - LXX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 284 —
’lus. En allt större längtan efter lugn och ro, efter havet och Galileen fyllde
hans fiskarehjärta, och allt oftare stego tårarna upp i gubbens ögon.
Men då han fattat ett beslut, greps han plötsligt av ångest och oro. Hur
skulle han kunna lämna denna stad, där så mycket martyrblod runnit över
jorden och där så många döende läppar vittnat om sanningen? Skulle ban
ensam undandraga sig detta? Och vad skulle han svara Herren, när han
hörde orden: Dessa ha dött för sin tro, och du har flytt.
Dagar och nätter förflöto för honom i sorg och bekymmer. Andra, som
sönderslitits av lejonen, spikats vid korsen eller bränts i Cæsars trädgårdar,
hade efter sina kval inslumrat i Herren, men han kunde inte somna och
kände långt större kval än alla de, som fallit offer för bödlarna. Ofta färgade
gryningen redan husens tak vita, då han ännu ropade ur djupet av sin
plågade själ:
— Herre, du har ju befallt mig att komma hit och grunda din huvudstad i
detta vilddjurets näste!
Under trettiofyra år hade han inte funnit ro alltsedan sin herres död. Med
•staven i hand hade han vandrat genom världen och förkunnat det glada
budskapet. Hans krafter hade förtärts under resorna och mödorna, och då han
slutligen hade befäst mästarens verk i denna stad, som var världens
huvudstad, kom en enda eldflamma av ondska och förstörde den. Nu gällde det
att upptaga striden på nytt. Och vilken strid! Få ena sidan Cæsar, senaten,
folket, legionerna, som höllo världen i ett järnhårt erepp, otaliga städer,
otaliga länder, en makt, som inte hade haft sin like, och å andra sidan han, så
böjd av år och arbete, att hans darrande händer knappast förmådde hålla
vandringsstaven mer.
Därför sade han ibland till sig själv, att det inte tillkom honom att mäta
sig med Cæsar i Rom och att endast Kristus kunde utföra detta verk.
Alla dessa tankar sköto nu genom hans bekymrade hjärna, när han hörde
sina sista trogna bedja honom resa, men de omgåvo honom i en allt trängre
krets och upprepade med bedjande röst:
— Rädda dig, Rabbi, och för även oss bort från vilddjurets makt.
Slutligen böjde även Linus sitt marterade huvud inför honom:
— Herre, sade han, Frälsaren har befallt dig att föda hans får, men de
äro inte mera här, eller skola i morgon inte mer finnas; gå därför dit, där
du ännu kan finna dem. Se, Guds ord lever ännu i Jerusalem och i
An-tiochia och i Efesus och i andra städer. Vad skall du uträtta, om du stannar
i Rom? Om du faller, skall du endast öka vilddjurets triumf. Herren har
inte bestämt slutet på Johannes’ liv, Paulus är romersk medborgare och får
inte straffas utan dom, men om helvetets raseri flammar upp mot dig, mästare,
så skola de, vars mod redan sjunkit, fråga: "Vem är mäktigare än Nero?"
Du är den klippa, på vilken Guds kyrka är byggd. Låt oss dö, men tillåt
inte att Antikrist segrar över Guds ståthållare, och återvänd inte förr hit,
än Gud har krossat den, som har utgjutit oskyldigt blod.
— Se våra tårar! utropade alla de närvarande.
Tårarna runnö också ned över Petrus’ ansikte. Efter en stund reste han
sig emellertid, sträckte ut händerna över de knäböjande och sade:
— Herrens namn vare lovat, och ske hans vilja!
LXX.
När nästa morgon grydde, rörde sig två mörka gestalter längs Via Appia
-mot Campagnan.
Den ene av dem var Nasarius, den andre aposteln Petrus, som lämnade
Rom och sina trosfränder, som marterats där.
I öster antog himmeln en ljusgrön färgton, som lånesamt men allt tydligare
färgades saffransgul nedtill. Träden med sina silvervita blad, villornas vita
marmor och akvedukternas bågar, som syntes över slätten, döko fram ur skug-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
